På väg att bli en tjälknöl?

Det finns en väldig massa bra saker som har kommit till genom glömska, olyckshändelser eller misslyckade experiment. Tjälknölen är bara ett exempel.

Nu inne på fjärde långpromenaden till jobbet märker jag att det som till en början var tänkt som ett substitut för löpning i väntan på att jag skulle bli fullt frisk efter förkylningen har utvecklats till ett fullfjädrat begär. Det är ju så bra att gå!!

Sträckan mellan hem och jobb tar en timme och 45 minuter och efter de två första gångerna fick jag lite träningsvärk, men den här veckan har jag inte känt av nåt sånt. Däremot händer det saker inombords. På nåt vis får långpromenaderna till en långtidseffekt på förbränningen och sakta försvinner småskavanker jag haft efter Vasaloppet. Sen så är promenerandet så bra för tankarna. Det enda kruxet är att det kräver mer tid men genom att ta tillvara de gånger i veckan som logistik-schemat kraschat och jag varken kommer åt cykeln, löparutrustningen eller fräscha kläder att byta om till så passar det här utmärkt. Tur man är morgonpigg för jag måste gå hemifrån senast 6.45 för att hinna fram i tid.

Det enda är väl att jag inte direkt blir en bättre marathonlöperska. Det hade förmodligen varit bättre om jag hade sprungit i 1:45 istället...

Fast helt säkert är det inte. Eller så blir det något helt annat av det till slut. Nåt helt oväntat. Som det gick för den där steken som blev en tjälknöl istället.