De är roliga de där små minihundarna man ser ibland, de som står och skäller allt vad de kan på företrädesvis jättestora hundar. Jag såg det senast igår. En liten, liten tax som blåskällde på en enorm Grand danois. Alltså, en Grand danois är ju nästan lika stor som en kalv och den hade lätt kunna sluka den lilla, lilla taxen. Istället stod den där och gjorde igenting. Den såg lite undrande ut, nästan lite förlägen och verkade försöka förstå varför den lilla hunden lät så mycket. Taxen visade inga som helst tecken på rädsla och skällde vidare för allt den var värd.
Vad nu det har med det här inlägget att göra...
Idag förvånade jag mig själv med att köra en trippel-träning, cykling-boxning-dans, vilket inte alls var planerat från början. Boxningen bestämde jag mig för att köra redan igår eftersom jag missade måndagens träning. Sagt och gjort så testade jag på lunchpasset som jag aldrig gått på tidigare. Det var riktigt bra med rätt så basic övningar, men tufft och svettigt. Vi var bara sex personer som körde - en riktig lyxklass och det fanns inte en chans att smita undan från tränarens vakande öga.
På hemvägen kände jag plötsligt för att shejka loss ordentligt och styrde cykeln mot gymmet istället för hem. Jag hade lite extra cykelkläder i väskan som fick bli till danskläder och så tvättade jag av gympadojjorna jag cyklar med för att kunna ha dem som inneskor. Sen var det bara att köra igång. Det blev precis så kul som jag tänkt mig och nu sitter jag här och mår förträffligt. Det känns som att jag är i fin form. Ändå. För jag har tvivlat starkt de sista veckorna. Kanske finns det hopp för det där marathonet som ligger bara några veckor bort nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar