EXtreme Running

I tisdags sprang jag EXtreme Running i Ursvik. Favorittävlingen som går längs 15-km-spåret. Där man startar närhelst det passar mellan 17-18.30, där man får sig en nummerlapp som funktionären blippar av när man ger sig iväg och sen igen när man kommit i mål, och där det finns två vätskestationer vid 5 och 10 km. SIK har helt suveräna funktionärer som gör den här tävlingen möjlig. Mer information om tävlingen hittar du här: EXtreme Running.

Kusin vitamin var på besök igen och jag drog med henne ut i spåret. Vi hade båda minussömn från natten innan och hade mest en förhoppning om att få oss en behaglig runda ute i skog och mark. Det där med tävling och tempo var underordnat. Släkten skulle återigen avhandlas och faktum är att vi pratade oss igenom nästan hela loppet. Ulrika hade inga som helst problem med uppförsbackarna utan snackade på som om vi sprang på plan mark. De gånger jag själv höll låda innan en backe anhöll jag om tystnad vid foten av backen och fortsatte sedan meningen när vi kommit upp. Vi stannade också och pratade lite med funktionärerna som servade med dricka. Känner att man måste göra det, det blir ju för tråkigt för dem att bara stå där annars och se löparna svischa förbi.

Spåret bjöd på rejäl geggamojja som vi i början värjde oss för och vi gjorde en omväg ut i terrängen för att hålla oss torra om fötterna men efter några gånger var det bara att ge sig hän och springa rakt igenom. Det svalkade skönt när vattnet sipprade in genom tyget. Asch, det var inte så farligt ändå, vi ramlade i alla fall inte i sörjan och dojjorna gick lätt att spola rena med trädgårdsslangen efteråt.

Exakt i 100 minuter höll vi på, vilket torde vara personsämsta, men vem bryr sig när man har trevligt sällskap, vädret liknar vår och fåglarna sjunger för en i skogen? Den 14 maj körs EXtremen igen.