Vasalopp i repris

Jag smyger upp på söndagsmorgonen och slår på TVn. Det är Vasaloppsdags. Vilket äventyr som väntar förstagångsåkarna.

Det är lite som debriefing och jag återupplever loppet från förra året. Tänk att jag också har åkt Vasaloppet! Helt otroligt egentligen. Minnet är som ett töcken så det är ett bra sätt att processa loppet.

Den tidiga väckningen och transporten från Mora och förberedelsen i fållan är inte så mycket att orda om. Det handlade mest om logistik och att fördriva tiden fram till start. Speakern vid startfältet gjorde ett bra jobb med att lämna väderrapporter, lyckönska veteranerna till en god tur och ge oss tips om allt möjligt. Nu och då efterlystes personer som någon ville komma i kontakt med av någon anledning och den roligaste var väl ändå den med frugan som sökte maken som fått med sig bilnycklarna ut i startfållan. Kul start på dagen om han hade skidat iväg med dem....

Startskottet gick kl 8.
Smågan - Hit är det 11 km och det tog mig 1 timme och 55 minuter. Promenadtempo. 45 minuter av dessa stod jag i kö och jag kan ju lite förstå att det blir bra TV när man ser hela startfältet ringla iväg, men det är rätt trist att känna minutrarna ticka iväg utan att man kommer en meter.

Mångsbodarna - 24 km avverkade. Inga problem, äntligen fick man sträcka ut och köra i sitt egna tempo. Det var en fin åkning ute på myrarna, finfina spår och vackert väder. Faktiskt var spåren fina nästan hela loppet. Jag måste ha legat strax bakom pistmaskinen.

Risberg 35 km - Några kilometer före Risberg finns en rejäl utförslöpa och här hade de många 1000 åkarna före mig plogat sig nerför backen vilket förvandlat spåren till bobbanor. Av säkerhetsskäl stod nu funktionärer uppe vid backkrönet och släppte på löpare en åt gången vilket snabbt byggde på en kö därbakom. Det tog kanske 20 minuter att avancera fram till utförslöpan och under väntan hann jag trycka i mig några gel, bars och torkat kött som jag hade med mig i magväskan. Ringde brorsan och avhandlade formen. När jag väl kom till Risberg var behovet av vila och energipåfyllning inte så stort, så det blev bara några munnar blåbärssoppa och så bar det iväg igen. Efter Risberg var det ena rejäla nerförsbackar där jag stod på ordentligt, tryckte ner fötterna i backen, böjde benen och sköt bak rumpan och fick rejäl fart. Litade på att skidorna skulle följa spåren och bara körde. Det var en härlig känsla och jag fick chans att vila ryggen ett tag. Kilometrarna svischade förbi.

Evertsberg 47 km - Halvvägs. Mitt första mål för dagen. Här hade jag kunnat kliva av loppet med hedern i behåll. I alla fall tänkte jag så innan start. Bara jag tar mig till Evertsberg...
Här tog jag av mig skidorna för första gången och tog mig tid för ett toabesök. Fyllde på med blåbärssoppa, bullar, saltgurka. Slängde tankarna om att bryta bakom mig och fortsatte äventyret.
Kände av ett skavsår och fick hjälp av en tjej vid banan som jobbade för IBM med att få på en Compeed. Hon gav mig också en ny fin mössa och några apelsinklyftor. Det hjälpte mig vidare. Hej och hå.

Oxberg 62 km - Oxberg var jobbig att passera. Så många timmar i spåret och ändå så långt kvar. Dessutom kom en uppförsbacke direkt efter stationen och det kändes bara eländigt och tröttsamt. Det kom några tårar. Energin tog slut men som tur var stod några tjejer just där, just då och bjöd på Schweizernöt. Någon kilometer till så fick jag i mig några apelsinklyftor och mannen som gav mig dem sa att jag såg pigg ut. Å vad det var gott att höra.

Hökberg 71 km - Den första som mötte mig i Hökberg var en liten funktionär, en gosse på ca 8 år och han hade blåbärssoppa runt hela munnen. Jag blev så glad när jag såg honom, han var så gullig med sin blåa mun. Så långt ifrån det dresserade varumärket. Han hade säkert haft en toppendag och kunnat äta hur många bullar och kexchoklad som helst. Och druckit blåbärssoppa så det stått härliga till. Sånt som åttaåringar uppskattar. Här började jag själv känna vittring på målet. Nu var jag helt säker på att jag skulle klara loppet. Kroppen var trött och sliten, det smärtade överallt men jag vet att jag tänkte att det inte skulle bli värre. Det kunde inte göra ondare, även om jag bröt. Det var bara att fortsätta äta kilometer.

Eldris 81 km - 9 km kvar. Hur underbart kändes inte det?! Klev ur skidorna igen och besökte lustighuset. Det var så skönt att sätta sig och jag tänkte att man lätt kunde somna här. Sa lite på skoj till funktionärerna att de måste kolla toan noga innan de gick hem efter loppet så ingen satt kvar därinne, stensovandes.

Nu var det mörkt och spåret lystes upp av elljus. Månen lyste också och det var en sällsam sista bit. Jag var nästan ensam i spåret som mest var en sörja. Spåret följde bitvis vägen och en och annan bil passerade. Jag räknade stavtagen, lät inte tankarna vandra iväg till den varma duschen och mjuka sängen. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta... fyrahundra. En kilometer till. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta.....fyrahundra. En kilometer till. En kilometer till. Mötte en pappa och son som skidade i motsatt riktning (?), kanske ute på den sedvanliga söndagsrundan. I sista jobbiga backen stod ett tantgäng (ungefär lika gamla som mig) och gav mig den sista skjutsen in, de bjöd på dricka och en ordentlig hejjaramsa.

Mora 90 km - I fädrens spår. Resten är historia. Jag kom i mål, jag sågs och jag segrade.

Den 17 mars öppnar de anmälningssidan för nästa års Vasalopp.

Läs mer här
Film Att gå i mål i Vasaloppet
Beskrivning Mitt Vasalopp 2012