Jag springer kanske inte tillräckligt fort för att tycka bron är sådär superjobbig även om jag har stor respekt för den. Min "Fi no one" är istället kilometrarna som följer efter halvmarapasseringen ute på Gärdet. När man springer ut på folktomma gator och rundar Kaknästornet och sen fortsätter över Djurgårdsbrunnsbron ut på Djurgården och varje kilometer tar en evinnerlig tid. Det värsta är över när Djurgårdsbron passeras, då känns det som att nedräkningen har börjat på allvar. Målet skymtar och på vägen dit ska den Västerbron passeras en andra gång. Sist jag kom så långt gjorde det mer ont att springa nerför bron än uppför.
Hur som, jag skjutsade maken till Centralen imorse och gav mig av på tisdagslöpningen därifrån. Tyckte det passade bra med att springa en bit av Stockholm marathon-sträckan fast åt fel håll. Tog mig tid att dokumentera Västerbron på riktigt på nära håll. Man vet aldrig var man däckar i ett marathon och det gäller att vara så förberedd man kan. Lär känna sin fiende alltså.
Västerbron Fi no two
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar