Ut ur dimman

Idag är tredje dagen på resten av mitt träningsliv.

Äntligen är jag fullt frisk igen, wow - det är knappt man tror det är sant. Fyra veckor utan träning. Det är ju en oändlighet och det känns allt lite motigt att få fart på ekipaget igen. Åka kommunalt till jobbet har funkat fint - varför cykla i iskylan? Finns det över huvud taget någon bas kvar att bygga på? Hallå kondis - var är du?

Har inget tålamod, vill vara tillbaka där jag var innan jag blev sjuk. Då jag körde dubbla löppass på tisdagar och orkade med 2-milarundor utan större besvär. Då huvudet och kroppen spelade i samma orkester. Då tvättkorgen var full med röda träningströjor. Jag vill vara där NU!

Men istället gäller det att ta det piano. Börja med att få in rutinen igen, vänja sig vid att packa väskan och byta om till träningskläder, cykla eller promenera till jobbet. Skapa ett behov av endorfiner och en längtan till att vara ute i friska luften. Lägga träningspass efter träningspass bakom sig. Inte tänka så mycket, bara göra.

Och rätt vad det är har man tagit sig igenom dimman och kommer ut i solskenet.

Dimma

Florence - who the f*ck is Florence

Här hemma har vi haft rena rama sjukstugan de senaste två veckorna. Jag var först ut med en härlig mag-kräksjuka som däckade mig totalt i tre dagar och som jag behövde ytterligare en vecka till för att bli helt frisk från. Den fångades upp av ena sonen som adderade förkylning till den vilken någon dag senare spred sig till maken som genast fick bihåleinflammation och blev ordinerad penicillin. Saken var all när även andra sonen insjuknade tio dagar efter mig.

Fast då hade jag flytt fältet, klivit ur Florence Nightingale-dräkten och åkt till Åre för en avkopplande skidhelg med tjejkompisarna. Jag säger bara det - Åre i fredags, det var magiskt. Helt vindstilla, solsken och en halo runt solen hela dagen. Iskallt i dalen, - 23 på förmiddagen, men -3 på toppen. Ingen trängsel i backarna, välpistat och Marmeladorkestern på after skin. Love it.

Benmusklerna saknades dock, tycker jag borde vara vältränad men när det kommer till slalom handlar det mer om "jägarvila"-muskler och dem tränar jag inte särskilt ofta så mjölksyraattackerna var inte att leka med. Jag fick vackert stanna till med jämna mellanrum för att syresätta benen.

Nåväl, hemfärden gick galant körmässigt men då började minsann en av tjejerna känna sig hängig och på måndag eftermiddag tog febern över även min kropp, igen. Till det lades den här gången en väldig hosta. Jag lovar, lungorna har varit uppe och vänt vid varje hostattack. Får väl ändå tacka för att det inte spridit sig upp i näsan för det finns inget jag ogillar mer än nästäppa (förutom krig och riktiga sjukdomar och sånt såklart).

Som grädden på moset har min mamma bott hos oss ett tag för att återhämta sig efter en ryggoperation och det var tänkt jag skulle vårda henne, men man kan väl säga att vi har växeldragit kring det där sk vårdandet.

Hur som helst, nästa vecka, DÅ ska jag banne mig vara frisk igen.

Medan jag hostar på får du kolla in bilderna från Åre och lyssna på låten som gick varm, i bilen, på after skin, på danshaket, på cafeérna, på skiduthyrningen, i affären, jag hörde den säkert 200 gånger i helgen. Håller än, kommer vara med mig till den 1 juni.

Bruno Mars, Locked out of heaven


Åre 2013