Det var en gång... ett marathon

5:10:36 blev tiden i lördags. Jämfört med förra året då jag småputtrade runt på 4:42:25 och nästan hade det mysigt så var årets lopp en seg kamp.

I alla fall - jag är supernöjd och jätteglad över att ha plockat hem ännu en medalj och finishertröja till samlingen. Och försköningen av loppet har redan börjat, så innan den kommit för långt, låt oss en gång för alla slå fast att det är dåligt att komma till start med för få mil i benen - det gör bara onödigt ont. 

Stockholm bjöd på bästa löparvädret så  jag lät rullgardinen stanna uppe efter att jag hade dragit upp den på morgonen. Fixade med de sista bestyren och fick sedan lyxig skjuts ända fram till Stadion. Där satte jag mig på läktaren ett tag och tog in vad som var på gång att hända. 42 km lubbning; gulp, eller oj eller wow. Satan på gatan, nu är vi äntligen här! Dags för belöning.

Så gick startskottet, massan sattes i rörelse. Jag kunde det här, visste precis vad som väntade. Hade koll på varenda meter av sträckan. Var stark i psyket. 

Gick ut lugnt, satte igång musiken och lät mig följas med av strömmen. Hejjades på av publiken och med jämna mellanrum dök mamma, brorsan, exkollegor och kompisar upp utmed banan och gav mig den där extra energin som är så ovärderlig. Maken anslöt under de sista kilometrarna och knuffade mig rent mentalt framåt. 

Som sagt jag hade det hela klart för mig och de stumma benen kom inte som någon överraskning. Däremot kom de alldeles för tidigt, redan på Odengatan på första varvet. Därifrån gick det bara långsammare och långsammare. Jag fick hela tiden fånga in tanken som så gärna ville vara långt där framme vid målsnöret nånstans. "Här och nu" blev mitt mantra och för varje gång jag sa det till mig själv kunde jag konstatera att jag tagit mig några kilometer sedan förra gången. Såna där små saker är något att glädjas åt och inombords jublade jag.

Vid halvmaran gick det som trögast men saltgurkan som serverades gjorde nåt med kroppen och rätt vad det var passerade jag 25 km. "Här och nu", kylbalsam på låren, energidryck och energigels fick mig framåt. Ju längre in i loppet jag kom desto kortare blev löpsteget. 

Men - jag hade aldrig en tanke på att bryta utan det var bara att streta på, ett steg i taget.

På slutet mattades publikstödet av och jag förstår dem fullt och helt. Fyra timmar räcker gott och väl för vilken entusiast som helst, men på Västerbron satt två tjejer på mitträcket och hejjade. De sa "ni kommer vara så stolta över er när ni kommit i mål, kämpa på". Just det där fastnade och gav energi. Inte en chans att jag skulle kliva av nu.

Från Västerbron och framåt de sista kilometrarna följdes jag åt med en man i skägg. Första gången vi råkade på varandra gick han uppför bron medan jag sprang jämsides i precis samma fart. Jag kunde inte ta mig förbi honom. Det gick bara inte hur mycket jag än försökte. Det kändes pinsamt, men på utförslöpan fick jag ett försprång. Som han tog igen nånstans på Norrmälarstrand och så höll vi på. Sista gången jag sprang om honom var vid 40 km och då var jag tvungen att snacka lite med honom. Han pratade engelska och det visade sig att han gjorde sin tjugonde mara men att det var första gången här i Stockholm. Vi pratade inte om tiden, båda kände nog att den inte var nåt att skryta med. Efter målgång sågs vi igen och vi kramade om varandra i någon sorts lyckorus och gratulerade oss till ett väl genomfört lopp.

Härliga tider. Att springa i mål i ett marathon är alldeles, alldeles underbart. Tårarna och endorfinerna sprutar och allt det jobbiga är som bortblåst. 

Jag tog tacksamt emot medaljen och haltade bort mot Östermalms IP där jag fick finishertröjan. Det var ett skjå att böja sig för att få av chipet från skon men till slut gick det. Maken mötte upp vid påsinlämningen och han levererade säkert hem mig på moppen. 

Om målgången är skön så är det nästan ännu skönare att få duscha, äta en bit och sedan sjunka ner i soffan och bara njuta av bedriften. Den feelingen alltså, den är fett värd hela resan.

Så gick solen ner och sedan levde hon lycklig i alla sina dagar.

Tills nästa gång...

Kanske gladast av dem alla..