Hjärnan och verkligheten

Efter några fantastiskt slöa veckor la jag in mig på träningsläger den sista veckan på semestern. Det var bl a då som jag cyklade från Bromma till Nynäs. Jag trippade också igång löpningen igen efter nästan sex veckors uppehåll. Vilken spännande kulturkrock det blir när hjärnan tror att man är på samma nivå som tidigare medan resten av kroppen tycker något annat. Jag trodde mig kunna avverka åtminstone en mil första gången, men se det blev det inte. Snarare 6 km. Men sen har jag fortsatt i förvissning om att det en dag vänder. Det har blivit lite längre rundor för varje gång, något backintervallpass till och med. Men mest har det handlat om att få in rutinen igen, att verkligen ta sig ut och iväg. Hitta tillbaka till känslan.

De här uppstartsperioderna är himla påfrestande, det finns inte mycket roligt i dem. Jag känner mig tung och klumpig, i dålig form, det är motigt, gör en del ont och över huvud taget saknas glädjen. Det går inte att undvika tankarna om hur förgänglig formen är. Hur kan jag släppa iväg den sådär lättvindigt när jag jobbat så hårt för att nå den?

Men allt eftersom dagarna går och jag fortsätter malandet så märks det en liten skillnad här och en liten skillnad där. Motivationen kommer tillbaka. Jag börjar få koll på kroppen igen, orkar hålla ryggen rak. Orkar också göra fler armhävningar i en följd, fler situps, cyklar knappt utan att bli andfådd och imorse ville jag - och kunde jag - springa snabbt på vägen till jobbet. I alla fall halva vägen och det var gott nog. Nu har det vänt, det är nu det roliga börjar.

På lördag blir det också roligt för då ska min gamla pingisklubb, Nynäshamns BTK, fira 50-årsjubileum. Det blir en heldag i Gröndalshallen i Nynäshamn där vi först tar hand om pingissugna ungar som får testa att spela pingis och sedan frampå dagen blir det en mycket prestigefylld veteranturnering. Förutom de gånger jag spelat pingis över matbordet så är det nästan 30 år sedan jag spelade en riktig match. Räknesättet har ändrats sedan dess, man kör visst bara till 11 numera och jag har varken racket eller pingisshorts, men min fantastiska hjärna ser absolut inga problem i det. Den tror att jag lirar precis lika bra som förr. Vi får se hur rätt den har. Rapport följer.