3:59:56

Tour d´Afrique 2012

2012-01-23T12:46:00.003+01:00

Nu har deltagarna i Tour d´Afrique börjat trampa på sina cyklar. 1200 mil och fyra månader ligger framför dem på deras väg från Kairo till Kapstaden. Med sig har de en följebil/tross men i övrigt är det cykel som gäller.

Medger villigt att jag är jätteavundsjuk på dem, men tack vare internet kan jag ändå vara med på ett hörn. Tänker följa dem i deras hjulspår.

Tour d´Afrique

Vällingbaj marathon

2012-01-22T16:48:00.009+01:00

I valet mellan Vällingby och Krakow marathon har jag nu äntligen satt ner foten och bestämt mig för att köra Vällingby. Start den 14 april. Dags att öka träningsdosen igen alltså.

Vällingby är lite av mina gamla hoods. Eller Vällingbajs som vi ungar brukade kalla det. Vi fnissade hur mycket som helst när vi sa det. Fram till jag var 10 år bodde vi där och jag har både gått på Mulle i Vällingbyskogarna och dansat balett på Kindahls dansskola. Vi brukade fika med farfar uppe på EPA och så gick jag i miniligan, Vällingbykyrkans barngrupp.

En dag när jag var en sådär 3 år skulle mamma cykla upp till centrum med mig på pakethållaren. Barnstol var ju inte att tänka på på den tiden, utan mamma klämde fast en kudde som jag fick sitta på och så fick jag hålla mig runt hennes midja när vi for fram. Det var inget ovanligt med det, vi brukade göra så. Men den här gången var det lite jobbigt att hålla ut benen och jag testade hur nära hjulen jag kunde hålla fötterna. Sen sa det schmack och ena foten åkte in mellan ekrarna och så blev det till att åka pling-plong-taxi till sjukhuset. Foten räddades som tur var, men jag blev gipsad och jag har fortfarande ett ärr på fotknölen.

På sommaren när jag var 6 år gick jag i simskola vid Berghams brygga, Hässelby. Jag minns några kalla, regniga dagar då man satt i sanden och ritade stora fjärilar i sanden med fötterna. Skulle föreställa bentag. Samtidigt gjorde vi simtag med armarna. Sen var det hopp i vattnet och försöka göra samma rörelse där. Funkade tydligen.

Det fanns en godisfabrik i Blackeberg och dit åkte brorsorna ibland för att köpa kopiösa mängder sega råttor och ormar. Det var som fest när de kom hem och jag fick en hel godispåse full. Mmm, smakade så gott. Men sen blev man illamående och fortfarande får jag ont i huvet av att äta sega råttor.

Minnen finns det gott om och med tanke på rötterna ska det blir roligt att springa Vällingbymaran. Märker också att det direkt påverkar träningsmotivationen nu när jag vet när nästa mara blir av. Det går liksom inte att gömma sig längre, eller hitta på bra ursäkter för att inte dra ut på ett långpass. Nu är det bara göra som gäller.

Vällingbaj for ever!

Hej vardag!

2012-01-14T15:49:00.002+01:00

Det märks att det är nytt år för det var full aktivitet på gymmet igår. I entre'n tog en instruktör hand om en grupp killar, i omklädningsrummet byttes det om inför spinning-och pumppassen som snart skulle börja, båda passen måste ha blivit fullsatta. Många var de som rörde sig mellan maskinerna enligt sina personliga träningsscheman, förde bok över antal reps och kg motstånd. Två killar körde roddmaskinerna så det stod härliga till, fick för mig att de tränade för Vasaloppet.

Och så var det vi ensamvargar på löpbanden. Jag knep det sista lediga bandet.

Egentligen hade jag tänkt morgonjogga till jobbet, men hela marken var ju som glacerad. Redan kvällen innan höll jag på att dratta omkull på den korta sträckan mellan tunnelbanan och bussen, så jag var förnuftig och skippade Icebugsen och morgonjoggen.

Istället sprang jag nu här och tittade mig runt omkring, lite mer än vanligt eftersom jag skippade intervallerna och istället malde på i 10,50-fart. Jag ville att det skulle likna ett morgonpass så mycket som möjligt så det var inte tal om nån vidare krävande fart. Fast det visade sig bli rätt jobbigt ändå.

Med vardagen har träningen kommit in från kylan igen och det här var min sjätte träningstimme den här veckan. Förra lördagen blev det faktiskt äntligen ett löppass och jag slapp dessutom åka till tippen eftersom maken så snällt tog hand om det. På måndagmorgonen använde jag mina utvilade och fräscha cykelbenmuskler och det gick hur bra som helst att ta sig till jobbet. Likaså på tisdagen.

Framåt onsdagen började jag bli mör i benen av cyklandet, vilket kändes extra mycket när jag körde löpbandsintervaller på lunchen. Det gick hur segt som helst, och av de fem-minuters fartökningar jag brukar få till blev bara hälften gjorda i den fart jag tänkt. Resten av passet växlades mellan gång, lugnare jogg och lite snabbare fart. Man kan ju fundera på om det är smart att träna när kroppen grymtar, men jag är ändå glad så här efteråt att jag gav mig på det där passet. Det är lite kämpigare i början efter en viloperiod och för mig är det viktigare att genomföra passen även om de inte blir 100%-iga.

Jag var fortfarande mör i benen igår och av det behagliga pass i lugn fart som jag hade sett framför mig, blev mest till en kamp om att inte trycka ner farten för att gå. Det är det sämsta med löpbandet, att det är så lätt att trycka på de där minusknapparna. Det händer ju sällan ute att jag behöver gå flera gånger under passen, medan det på bandet ligger farligt nära hela tiden. Minutrarna gick i snigelfart och jag försökte sysselsätta hjärnan med det som fanns runtomkring mig att titta på.

Nåväl, jag är nöjd även med det här passet och vet att det kommer belöna sig lite längre fram. Hoppas att alla nykomlingar på gymmet också tänker så och inte kroknar när första motgången kommer.

I ledighetens garn

2012-01-07T08:32:00.001+01:00

Ännu finns inte en enda minut reggad i träningsdagboken för 2012.

Det kräver sin kvinna att vara ledig. Numera är jag gammal och klok och vet hur det blir med de där tankarna jag har innan ledighet; "På semestern finns hur mycket tid som helst, jag ska träna varje dag". Jojo, på semestern finns möjligen hur mycket tid som helst, men den används inte till träning. Den används till att städa skräprum och bodar, att titta på filmer, laga mat, fika, fira jul, fira nyår, fika, handla kläder på rea, handla kläder på rea igen, handla köksfläkt på rea, fika, få upp köksfläkten, åka på Ålandskryssning, åka till soptippen, gå på bio, handla mat, klappa katten. Dagarna går helt enkelt.

Men även om jag inte har sprungit en meter så tänker jag en hel del på löpning. Tänker på olika rundor som jag gillar att springa, en del utgår från bostaden, medan andra ligger en bit bort och jag funderar på hur jag ska ta mig dit för att få springa dem igen (topp-tre-favoriterna för de som ligger längre bort är: Lidingöloppets sista 15 km, 2-kilometarn på Lövhagen i Nynäshamn, 7-kilometarn i Herkules, Mölndal).

Funderar en del på intervallupplägg men också på hur motsträvigt jag kör intervallpassen. De borde vara mina favoritpass eftersom jag gillar att köra skiten ur mig. Istället är jag rädd för dem, mjäkar och tar hellre en 14-km-jogg i makligt tempo.

Försöker också få styrsel på vilket som ska bli mitt nästa marathon. Blir det Vällingby eller Krakow marathon? Måste bestämma mig nu. Ryanair-biljetterna blir bara dyrare och dyrare.

Och så längtar jag efter att få känna vinden mot kinden, röra mig framåt, lyssna inåt, känna pulsen, svettas, bli trött i benen. Det börjar dra ihop sig till första löppasset 2012. Idag vill jag skriva nåt i träningsdagboken. Men först blir det en sväng till soptippen.

Nyårskavalkad

2011-12-31T12:31:00.000+01:00

Svisch sa det och så var det här året förbi. Dags att titta tillbaka på vad som egentligen hände 2011.

Årets kallaste
Hela vintern och hela våren faktiskt. Snön låg kvar hur länge som helst. Var en bra vinter om man hade satsat på att köra Vasaloppet. Vilket man inte hade.

Bästa träningspasset
Är alla pass som blev av. Även de som gick riktigt uselt. I år skrapade jag ihop 256 timmar (inkl tävlingar). Lyckades inte komma upp i de 100 sprungna timmar som jag tänkte mig i slutet av november, det saknas fortfarande 3,5 timmar.

Årets underbaraste ögonblick
Var målgången i Vätternrundan. Efter att ha cyklat i 16 timmar och 15 minuter rullade jag äntligen in i Motala. Tårarna sprutade. Det känns fortfarande mäktigt när jag tänker på att jag tog mig runt den där overkligt stora sjön. Ibland drar jag på mig VR-T-shirten jag köpte, bara för att komma ihåg känslan.

Årets personbästa
Det mest nedslående personbästat var det på Stockholmsmaran, då jag putsade rekordet med ynka 3 sekunder. Då var jag nära att lägga ner hela alltet. Men så hämtade jag upp mig till Ålandsmaran och sprang 7 minuter snabbare. Det nya PBt för marathon ligger på 4:19:07.

Men det var inte bara tiden för maradistansen som putsades. Två sjöar runt sprang jag 3,5 minut snabbare än året innan och den 19 april sprang jag Ursvik Xtreme på nya toppnoteringen 88:42.

Årets bottennapp
Bottennappet var verkligen Lidingöloppet. Med en halvmara i benen från helgen innan hade jag i och för sig inga resultatkrav på mig, men det gick bara fööör dåligt.

Årets träningsnyhet
Tänjde lite till på gränserna då jag testade att springa både till och från jobbet samma dag, vilket funkade utmärkt.

Sammantaget har det varit ett bra träningsår, jag har varit skadefri och hållit mig frisk (förutom på sommarsemestern). Steg för steg blir jag uthålligare, starkare, skaffar mig mer rutin och jag hoppas stå där en dag nästa år, i mål på ett marathon då klockan säger 3:59:56.

Gott slut önskar jag dig och ett riktigt Gott Nytt År!!

God Jul

2011-12-24T08:11:00.005+01:00

Vi lever i brytningstiden mellan barn/tonåring/vuxen här hemma. Just vid jul blir det extra märkbart att vi lämnat småbarnsåren bakom oss. Ingen i familjen vaknar längre i ottan på julaftonsmorgonen, med pirr i magen, spänd av förväntan inför jultomtens ankomst. Ingen, förutom jag, vill ha julgran, ingen förstår längre vitsen med julklappar. Även barnens kusiner har ränt iväg och håller som bäst på att bilda egna små familjer.

Årets jul blir därför bland det o-juligaste vi haft på länge. Trots mina gerilla-attacker blir det ingen julgran, inga egenbakade pepparkakor, inte ens några riktiga julklappar. Det blir köpesill och så bara de gamla mammorna på jullunch.

Det känns lite tomt, men jag har köpt massvis med julgodis för att trösta mig. Och gudskelov, ingen har ju dött, det är bara förändringens tider. Om några år sitter vi förhoppningsvis där igen med små barn omkring oss, med tindrande ögon som undrar när tomten kommer.

Jag önskar er alla en riktigt
God Jul

Vintercykling

2011-12-20T16:41:00.001+01:00

Nu skiljas agnarna från vetet. Synd att så många lägger av med cyklingen så här års. Det är ju nu det roliga börjar! Lite snö, lite is, lite väder. Snart (förhoppningsvis) mycket snö, och cyklingen förvandlas till skidåkning. Det var väl roligt, hurra!

För några år sen hade jag anmält mig till Vasaloppet. Som gröngöling införskaffade jag, förutom skidpaketet, en skiddress á la Daehli, ett par skidhandskar för blidväder och ett par för kallare dagar, skidglasögon, skidsockar och skidmössa. Blev något kallsvettig när kalaset skulle betalas, men intalade mig att jag faktiskt behövde allt det där.

Det blev ingen riktig vinter det året, så skidorna stod där oanvända. Vasaloppet åkte jag inte heller. Däremot fick jag verkligen användning för skiddressen, handskarna, glasögonen, mössan och sockorna på mina cyklingar till och från jobbet. Det finns nog inget som jag använt så mycket som den utstyrseln och jag har verkligen haft glädje för varenda liten slant som jag betalade.

Skidhörnan är kanske inte den första delen i sportaffären man besöker om man ska cykla, men den kan jag varmt rekommendera om du tänker att cykla i vinter. Själv ska jag bege mig till ridhörnan för att leta upp ett par bra skodon, för jag har fortfarande inte hittat de bästa vinter-cykel-kängorna. Tror stenhårt på att de finns där bland hästgrejjerna.

Cykeln har fått vinterdäck och lyse hade den såklart sen tidigare. Själv har jag alltid reflexväst på och såklart cykelhjälm. Sen är det bara att tuta och köra. Fast kom ihåg att inte bromsa med framdäcket. Håll blicken en bit fram så att du kan planera körningen. Tänk som vid bilvinterkörning; "ha ett ägg under gaspedalen", men var ändå bestämd och håll bra fart genom snöhögarna. Känn känslan. Ge vintercyklingen en chans!

Så som jag ser världen

Det springer bra nu!

2011-12-14T17:55:00.001+01:00

Men himlars vad bra det går nu! I alla fall med löpningen. De senaste fyra passen har varit något alldeles extra. Fyra helt olika pass, men med samma goda "vill ha mer"-eftersmak.

Efter att ha harvat på några sega veckor vände det plötsligt förra söndagen då jag sprang löpbandspasset som jag skrev om förut. Det toppade jag med torsdagens springa-hem-från-jobbet-pass och som utvecklade sig till ett äkta gladpass med o-ande till Jessie J´s låt Domino.

Gullade lite med vaden i fredags och lördags. Har kommit fram till att bästa sättet att massera den är med hjälp av högerhälen. Om jag ligger på vänstersidan kan jag trycka på ordentligt med hälen och får bort den spända knutan på det viset. Det funkar också bra att ligga på rygg med knäna böjda och rulla vaden över höger knä. Nu har jag inte alls ont längre.

I söndags gav jag mig ut på en tvåmilare. Det blåste lite, men annars var det jättefint därute på landet. Vände borta vid fiskrökeriet, stängt för säsongen. Lyssnade sönder Dominolåten helt och hållet. Den gick på repeat i säkert en timme, men så kan jag nu också sjunga med i både o-o-o-andet och när hon sjunger Come on baby. Ha, om några månader orkar jag säkert sjunga med i hela låten.

Imorse blev det så morgonmysjogg till jobbet. Gick ju bra ju och jag testade farten på min teststräcka samtidigt som jag tryckte igång Precious Box med George Michael. (för nytillkomna läsare så går testet ut på att jag ska klara springa en särskild sträcka vid Kungsholms strand, 1,44 km lång, på max den tid det tar för låten att spelas klart. Otroligt stressande...). Kom fram till Stadshuset med 5 sekunders marginal. Men inte nog med det, de sista 200 meterna innan jag kom fram till jobbet drog jag till med en superspurt.

Var kommer kraften ifrån? Inte vet jag, men kul är det!!

Start - mål, 7,34 blankt

I flygande fart

2011-12-09T16:37:00.001+01:00

Vilket gräsligt väder det var imorse! Sällan har det varit så enkelt att strunta i den planerade löpningen som idag. Kanske var det lika bra det, för jag har dragit på mig nåt skräp i vänstra vaden.

Egentligen har jag haft det sedan jag sprang till bussen förra måndagen då 113, som genom ett under, stod vid hållplatsen men redo att åka iväg utan mig. Jag drog på mig geopard-dräkten och spurtade de sista 50 metrarna - och lyckades kasta mig in precis innan chauffören stängde dörrarna.

När jag i mitt lyckorus satte mig ner på sätet kände jag hur vaderna ville sprängas, blodet fick inte plats i ådrorna. Musklerna hade fått jobba alldeles för mycket i ett alldeles för ouppvärmt tillstånd. Sen dess har jag haft en liten känning i vänster vad. Tar det definitivt inte på allvar eftersom det inte alls känns i vanliga fall men så fort jag börjar springa kommer jag ihåg, "Jamen just jäklar, jag har ju ont i benet".

Min erfarenhet av den här typen av "skador" är att det egentligen handlar om för anspända senor/muskler. Det krävs blodgenomströmning, massage alltså, alternativt besök hos osteopat för att få bukt med det. Lite gullegull bara så blir det bra.

Hur som helst, benet är ju inte av, så jag springer vidare och igår på vägen hem upplevde jag nästan ett hallelulja-moment. För några veckor sedan bestämde jag mig för att lägga in en fartökning de sista tre kilometrarna på mina utomhusrundor. Jag har en förmåga att krokna på slutet, vilket också händer på marathonloppen, så jag tänkte träna mig i att få fart på mig i slutet trots att jag är trött. Som bekant sitter det mesta i huvudet och jag vill testa om det verkligen är så att jag kan öka farten och på så vis få ny energi, eller om jag helt enkelt är för trött för att springa fortare i slutet.

Efter att nu ha provat några gånger kan jag säga att det åtminstone på milen finns ordentligt med krafter kvar i kroppen. Igår blev det ett riktigt bra tempo på slutet och jag körde Jessie J´s låt Domino på repeat de sista 3 kilometrarna. Alltså, den låten kan man inte höra för mycket på.

Inspirerad av Laila Bagge som tipsade Robin (ja, jag vet jag har inget liv!) om att träna på att sjunga och springa på löpband samtidigt, försökte jag också sjunga med i låten, men orkade bara klämma fram ett o-o-oo-oo lite då och då. För de som cyklade om mig lät det kanske lite ynkligt, men i min hjärna lät det fantastiskt. Vilken kraft, vilken stämma! Och vilka steg hon tar denna geopardkvinna!

Men ack vad hon haltade senare på kvällen...

Första, andra, tredje och fjärde låten på Spotifylistan, Löpbandslöpet 48 minuter

Kraftprov

2011-12-05T20:43:00.005+01:00

Jag hann precis byta däck på cykeln innan halkan slog till. Eller kan det vara så att det var mitt däcksbyte som framkallade minusgraderna? En liten människa med oanade krafter. Hehe. Jag har sett prov på mina övernaturliga krafter förr. Som vid förra sommarens fotbolls-VM t ex. Av alla matcher som spelades såg jag bara en enda minut och det var av finalen, och just i den minuten petade Spanien in bollen i mål. För mig kan sambandet inte bli tydligare....

Efter en lite lugnare träningsvecka drog jag igår till gymmet och körde hårt på löpbandet. Det var skoj men himla jobbigt. Körde fartökning som jag brukar de första 25 minutrarna, 5 min i varje fart, från 11,5-13,5 km/h. Därefter tre st tre-minutersintervaller i 14-fart med en minuts gång mellan intervallerna. Nånstans där höll jag på att storkna men klämde i några intervaller till fast i lägre fart,12,5-13. Gick lite till och krämade sen i allt vad jag pallade de sista 90 sekundrarna, 14,5. Milen gick på 52 minuter.

Det är säkert mycket som är fel i det upplägget, men det är himla kul att köra. Förutom att pressa upp pulsen till max och kämpa med andningen blir det allt annat än långtråkigt där på bandet. Hinner knappt ens fundera över vad som visas på TV-apparaterna. Igår var det skidor på ena skärmen och så nästan samma skidor på andra skärmen och så nåt med vilda djur på skärmen i mitten. Inget av det krävde särskilt mycket tankekraft för att hänga med. Fast hade det nu varit hockey istället och Djurgården spelade skulle jag nog behövt plocka fram mina andra krafter för att hjälpa dem på traven. De verkar behöva det.

Ior?

2011-11-30T18:48:00.001+01:00

Min optimala träningsvecka ser ut så här:
Måndag: cykling ToR jobbet + en timme boxning på kvällen
Tisdag: cykling ToR jobbet
Onsdag: cykling till jobbet + löpning hem
Torsdag: vila
Fredag: löpning till jobbet + cykling hem
Lördag: långpass
Söndag: vila

Det blir ungefär 7 timmars träning. Sällan blir det dock så här, livet kommer emellan och jag byter dagar och pass hej vilt beroende på form och humör. Danspasset på onsdagkvällar t ex är en riktig motivationshöjare som är bra att lägga in då och då när jag behöver extra pepp, och med anledning av Löpbandslöpet kommer jag fr o m nu byta ut minst ett ute-löparpass mot ett svettigt intervallpass inne på löpband. Just den träningen passar av någon anledning bra vid lunch på torsdagar.

Jag har haft det här upplägget i snart två år och börjar så smått fundera på om jag ska ändra på nåt. Prova nåt nytt. Av den anledningen smög jag iväg på en gruppträning med Running Sweden i förra veckan.

Märkligt egentligen hur det kan bli. Jag har följt Sirpas blogg ett år eller så. Hon har bott i Söderköping och är en hejjare på att springa fort. Men så en dag i höstas stod hon på mitt gym och var vikarierande ledare på ett danspass. Hur liten är världen egentligen? Hon är också PT på just Running Sweden och tipsade om träningspassen där.

Jag har aldrig sprungit i grupp tidigare. Det har inte blivit så. Löpningen har stått för enkelhet för mig, inga tider att passa, bara att ge sig iväg när som helst. Dessutom en stunds ensamhet i all social samvaro.

Inte helt oväntat var det ..... annorlunda. Ett himla tjattrande bland mina medlöpare. Men trevligt. Och så nån som höll tempot åt mig. Det stod längre intervaller på schemat. Sex stycken närmare bestämt, 1000+800+600+600+800+1000. Jag hade inga problem att hänga med i tempot, men jag vet inte jag... Det kändes lite omständligt att behöva åka iväg över halva stan för att få springa.

Det kanske inte är min grej ändå det där med att springa i grupp. Är man en Ior då?

100 timmar jämnt

2011-11-28T20:56:00.000+01:00

Jag hänger gärna och ofta på forumet jogg.se. Okej, jag medger, det är lite nörd-varning på det, men det är så otroligt bra för motivationen. Där ges tips på träningsupplägg, där skrivs framgångshistorier om hur personer gått från att vara soffpotatis till att nu klara olika distanser, de som är skadade skriver om sina rehab-funderingar, och inför olika lopp kan man känna vibrationerna av dallrande nerver. Och i den sköna ego-boost-PB-tråden får man skriva in sitt personbästa resultat, oavsett tid eller sträcka. Jag har noterat mina två marathon-PBn i år.

Tråden jag fastnade för idag handlar om vilka kommentarer, positiva eller negativa, man fått från omgivningen vid någon löprunda. Den fick mig genast att tänka på brorsan när han "sprang" Göteborgsvarvet för nåt år sedan och höll på att ge upp redan vid första kilometerna, otränad som han var. Just där stod en liten göteborgare och gastade, på bredaste göteborgska: "Du kan la inte gåååå reeedan!" (läs hela berättelsen här), vilket retade gallfeber på brorsan och han fick tillräckligt med eld i rumpan för att ta sig runt hela varvet.

På jogg.se registrerar jag också all min träning/tävling, vilket blir rätt effektfullt så här i slutet av året. Just idag kan jag läsa att jag kommit upp i 236 timmar. Av det har jag sprungit i 83 timmar och cyklat 129. April var den månad jag tränat flest timmar, 31,5 timmar. Det var också i april som jag gjorde mitt absolut bästa lopp, Ursvik Xtreme, mätt uitfrån hur stark jag kände mig då. Benen var fulla av kraft och jag hade en alldeles särskild känsla av att allt stämde.

Juli (8 timmar) och augusti (16) gick lite på tomgång men jag har kommit igen under hösten och fick ihop nästan 27 timmar i oktober.

Fortfarande saknas det 17 timmars löpning för att komma upp i förra årets mängd. Om jag fördelar det på de fem veckorna som är kvar, blir det 3,5 timme/vecka och det borde inte vara någon orimlighet. Tror jag satsar stenhårt på det faktiskt.

100 timmars löpning. Rena poesin.

Jag har en plan

2011-11-25T15:01:00.003+01:00

Efter några veckor i limbo börjar det bli dags att sätta upp nya mål att jobba mot. Jag funkar bättre så. Det här planlösa tränandet tenderar att bli lite väl konturlöst, även om det har passat bra så här efter marathonurladdningen.

Mål 1 blir Löpbandslöpet*
Den 11 februari kör jag min egenutvecklade tävling mot mig själv, en mil på löpbandet. Måltid 48 minuter. Läs här hur det gick förra gången.

Mål 2 blir förhoppningsvis Krakow marathon
22 april. Inget är bokat och klart än, men jag jobbar på det.

Jag har också ett litet embryo till mål som ligger och puttrar och det är att köra Vasaloppet. Om snön kommer och det blir bra skidföre kan jag tänka mig att klämma in Öppet spår. Om jag får tag på en startplats vill säga.

Oj, vad hände - motivationen slog genast i taket. Jag måste ut och springa. Vi hörs!

*Löpbandslöpet funkar ungefär som att ta Simborgarmärket, fast på löpband istället och med tidtagning som en ingrediens. Alla kan hänga på och det går till så här:

Välj en lämplig sträcka, t ex 2, 5 eller 10 km

Spring sträckan en eller två gånger så du har en tid att utgå från

Sätt upp ett datum när du vill köra Löpbandslöpet, ca 10 v framåt

Sätt upp en måltid för distansen

Träna, träna, träna

Kör Löpbandslöpet det datum du bestämt dig för

Ta med din hejjaklack så du får ordentligt med stöd

Är du på?

Varför göra idag det man kan göra imorgon?

2011-11-20T16:45:00.003+01:00

Träningsveckan har gått i ett "gör-det-imorgon"-tecken.

Redan förra lördagen hade jag föresatt mig att sticka ut på en runda, men så efter allt bestyr med handling och annat tyckte jag det var mysigare att sitta inne och fika och tänkte att jag skulle ta det på söndagen istället.

Och på söndagen åkte vi en sväng till Ikea och köpte badrumsskåp och fixade med det hela eftermiddagen så jag tänkte att jag skulle boxas på måndag kväll istället.

Och på måndagkvällen var jag så himla trött så jag tänkte jag att jag skulle springa från jobbet på tisdagen istället.

Och när tisdagen kom kände jag inte alls för att sticka ut och springa utan tänkte att jag skulle göra det på vägen hem från jobbet på onsdagen istället.

Men på onsdagen gick jag och dansade. Ville inte alls ta mig ut i mörkret på kvällen. Tänkte att jag skulle ta den där springturen på torsdag morgon istället.

Men på torsdagmorgonen fick jag bilskjuts till jobbet vilket kändes hur lyxigt som helst. Sen var det galamiddag på kvällen och ingen chans i världen att jag ville byta det mot 10 000 meters spring.

Och på fredagen, alltså på fredagen då var det så kallt! Minusgrader och burr.

Men så igår, äntligen, bröts den onda cirkeln och jag kom iväg på en 14 km lång runda i vackert, lagomtempererat väder. Sprang bort förbi flygplatsen, vände ner mot golfbanan, förbi Lillsjön, genom Traneberg, upp på Tranebergsbron och stannade till och köpte dricka på Konsum i Kristineberg. Irrade igenom nybygget vid Kungsholms strand och tog sen promenadvägen längs vattnet från Pampas till Bällsta bro och vidare hem. Kändes verkligen kanonbra att ha kommit ut i löparsvängen igen och planerade för ett milpass i Ursvik idag på eftermiddagen.

Men när klockan slog tre idag och jag fortfarande inte tagit mig ut tänkte jag att jag tar det nästa söndag istället.

Mycket vill ha mer

2011-11-11T16:25:00.002+01:00

Jag testade något nytt igår då jag sprang både till och från jobbet. En mil i varje riktning och jag kan konstatera att jag kliver längre och längre ut i löparträsket, geggar ner mig mer och mer. Vill ha mer.

Till jobbet gick det rätt så trögt. Det var första löpningen sedan maran och de slumrande ont-härdarna i vaderna väcktes upp, inget allvarligt men det kändes stelt och dant.

Min väg till jobbet måste vara en av Sveriges vackraste. Den följer vattnet hela vägen in till stan och igår morse var det en ovanligt vacker soluppgång. Kände mig privilegierad, vilken tur jag har som kan ha det så här. Jag tog mig även tid att stanna till vid bänken och gjorde sit-ups och rygglyft.

Vid femsnåret var det dags igen, latmasken i mig gjorde några lama försök att få mig att ta tunnelbanan och bussen hem, men bara tanken på den 45-minuter långa färden till ingen nytta, fick mig att dra på mig löparstassen och jag gav mig av. Det gick faktiskt hur bra som helst. Benen vara pigga och jag höll en bra fart hela vägen hem.

Hmm, tänk om man kunde göra så här varje dag i veckan?!
*klafs, klafs, blubb, blubb*
- Hjälp jag sitter fast!!

It´s beutiful och bänk

Sudda, sudda bort din sura min

2011-11-08T09:41:00.004+01:00

Jag har några strumpor som jag inte vet hur jag ska hantera. Förra sommaren köpte jag ett 4-pack strumpor, lite färgglada sådär med lime-gröna prickar och cerisa sträck på. Kände att jag ville ha lite färg i tillvaron.

Det tog ett tag innan jag såg att prickarna och sträcken egentligen var glada respektive sura gubbar.

Glada strumpor förstår jag mycket väl varför det finns men varför gör man sura strumpor? Vem vill gå runt och känna sig sur och dessutom förstärka det? Hela jag motsätter mig surheten, jag vill vara glad - inte sur.

Och vad ska jag göra med de här sura strumporna? Jag kan inte bara slänga dem - det vore rena rama miljöförstöringen och jag vill inte heller skänka dem till Myrorna. Varför ska någon annan behöva gå i sur-strumpor?

För det mesta nonchalerar jag dem, de får ligga i strumplådan och sura bäst de vill, men ibland ligger vi efter med tvättandet och då har jag inga andra strumpor att ta till. Som idag t ex.

Jag stålsätter mig, låter inte surheten komma ovanför knäna. Fötterna ska jag ta hand om extra mycket ikväll.

Munnen den ska skratta och va glad - munnen den ska sjunga trallalla

Lugnet efter stormen

2011-11-06T13:06:00.010+01:00

Vilken skön slapparhelg. Jag har rört mig lika lite som vinden de här kav lugna dagarna. Den kravlösa tillvaron känns ovan, jag har inget lopp i sikte, ingen prestation att förbereda mig på. Samtidigt är det så skönt att bara låta dagarna passera utan svettiga träningspass.

Tids nog hittar jag ett nytt delmål att jobba vidare mot. Tills dess får det gå i ett lugnare tempo.

Höst på Torö

Analys Åland marathon

2011-11-04T16:53:00.001+01:00

Dags att summera min insats i Åland marathon för att se vad jag ska jobba vidare på.

Träning inför
Så här efteråt tycker jag nog att Lidingöloppet förstörde mer än det tillförde. Jag skulle inte ha sprungit det. Men samtidig är det dubbelt, jag är jätteglad att jag genomfört det men med tanke på marathonsatsningen så var det inte bra. Det blev en för stor back-lash efter loppet. Hur som helst, jag kom ikapp med träningen de sista veckorna och kände mig till 90% redo för en ny fight.

Uppladdning
Sista löppasset genomfördes lördagen innan maran. Det kändes rätt lagom. Var på boxning måndag kväll och cyklade till/från jobbet tom onsdagen. Därefter var det helvila i tre dagar. Boxningspasset gav en vansinnig träningsvärk i vaderna vilket gjorde mig lite nervös men det gav med sig frampå fredagen.
Jag mixtrade inget med mat eller dryck utan åt precis som en vanlig vecka. Allt kändes bra när jag ställde mig på startlinjen.

Första halvan
Jag är fortfarande inte i den sitsen att jag kan tänka mig att det är bättre att springa den första halvan snabbare än den andra som Over the hill förespråkar. För mig handlar det om att springa på bra så länge det funkar och sedan försöka komma igenom de jobbiga passagerna. Första milen gick lätt, strax före halvmaran började kampen.

Andra halvan
Min hejjaklack hade fått stränga order om att hejja alldeles särskilt från 3 mil och framåt. Här gällde det att inte tappa tid, att inte ta ett endaste promenadsteg utan att fortsätta i sakta jogg. Hejjaklacken får faktiskt högsta poäng. De matade mig med mellantider och gjorde vågen i parti och minut. Själv dopade jag mig med Alvedon vid 20 km för att slippa smärta i höfterna. Tror inte det klassar in på dopinglistan? Väl?

Utrustning
I sista stund innan start slängde jag av mig linnet. Jag gillar inte kyla, men det var inte särskilt kallt i söndags och blev perfekt att jag bara hade Stockholm marathon-tröjan, en tunn långärmad tröja + överdragsjackan på mig. Skorna däremot kändes lite för mycket 1979, något för stumma, det borde ha varit mer fluff i dem.

Rekommendationer
Jag börjar få en rutin på att springa marathon vilket är väldigt värdefullt. Det jag behöver träna framöver är fartträning, intervaller. Vänja mig vid att springa snabbare helt enkelt. Den här maran sprang jag i snitt 6 minuter och 8 sekunder per km. För att nå mitt mål behöver jag springa på 5:43/km.

Energi ger energi

2011-11-02T18:17:00.005+01:00

Bland det mest sjuka jag hört var efter Stockholm marathon förra året. Där stod jag efter målgång, totalt ledbruten. Jag hade såå ont i hela kroppen. De sista två kilometrarna hade tagit 22 minuter. Jag var helt slut som artist. Just då överhörde jag en medlöpare säga i telefon: "Ok, vi ses på restaurangen om en timme, jag ska bara till hotellet och duscha först".

Det där var absolut det sista jag kunde tänka mig. Att gå ut på restaurang. Hur kunde människan vara så fräsch? Själv fick jag skjuts hem och trodde jag skulle dö i hjärtstillestånd. Petade i mig värktabletter och la mig i soffan resten av kvällen.

Nu 1,5 år senare är jag själv en sån som kan gå på restaurang efter en mara. Det är inte direkt någon rocket science men jag fascineras ändå över hur målsättning, träning och rutin kan ta en från en punkt till en annan.

Helt sjuk var också det energipåslag jag upplevde igår. På kvällen efter jobbet gjorde jag följande:
Städade huset (med mycket bra hjälp av barnen)
Lagade middag
Åkte till soptippen
Handlade och passade på att panta burkar
Ställde in blomkrukorna vi haft på trappen i boden
Krattade löv
Och - hör och häpna - bytte plats på vinter- och sommarskorna

Vid 22-tiden övervägde jag på allvar att ställa mig vid spisen igen och förbereda korv stroganoffen till nästa dag, men där gav jag mig.
Somnade sött bara en kvart senare.

Tankar om tid

2011-11-01T15:11:00.002+01:00

Träningsvärken är inte av denna världen. Jag åker gärna hiss. Vaderna är minst fem cm för korta. Men ack vad nöjd jag känner mig. Det är nästan som att jag nått målet maran under fyra timmar. OK, jag vet mycket väl att det är en bit kvar, men det börjar kännas nåbart, det är ingen omöjlighet längre. Under 4:20 betydde mycket för psyket.

Strax innan startskottet gick blev jag intervjuad av Ålands radio och fick svara på frågan "Varför springer man marathon?". - "För att det är kul", svarade jag, medan jag tänkte att det kommer ingen av lyssnarna att tro på. Sen frågade reportern vilken tid jag satsade på och om det var viktigt med att ha en måltid att springa mot. - "Jag satsar på 4:20", och sen svamlade jag nåt om att säkert alla i startfältet hade en tid de siktade på.

I efterhand kom orden för mig och jag hade velat säga att jag ser loppet som en belöning till mig själv för all träning jag lagt ner och att sluttiden är en otroligt stark trigger för att jag över huvud taget ska ta mig i mål. Men det är läskigt att uttala tiden för sig själv och för andra. Så fort man fått den över sina läppar skruvas förväntningarna upp och risk för ett rejält magplask uppstår. Det kan bli väldigt jobbigt att behöva leva upp till den.

Men med hejjaklacken jag hade med mig i söndags kunde inget gå fel. De skötte sig exemplariskt. De fick lite sovmorgon och mötte upp från 24 km. Sen hade de ett styvt jobb att växelvis köra bilen någon km, kliva ur och hejja och göra vågen, hoppa in i bilen och köra ytterligare en bit framåt för att återigen kliva ur och dra en hejja-ramsa. De servade mig också med mina nya kompisar Citrongel och Apelsingel. Och de hejjade såklart inte bara på mig utan på alla andra som låg inom några minuters avstånd före/efter mig. Liksom förra året kom flera löpare fram till dem efteråt och tackade så mycket för peppet. En sa till och med att han inte skulle ha kommit i mål om det inte vore för min hejjaklack. Man blir ju rörd i hjärtat.

Nästa år pratas det om att de ska ragga ihop en hel buss med minst 60 man/kvinns som kommer hejja på mig. Det lär bli ett väldigt spring in och ut ur den där bussen. Tydligen ska det vara en sambaorkester på taket också. Finge jag önska så skulle jag då vilja bli serverad en specialgel med pinacolada-smak.

Kan inte låta bli att ladda upp den rafflande uppföljaren till förra årets kanonfilm Förnekelsen. Varsågoda - luta er tillbaka i sofforna - här kommer En försmak av Sub 4h (Varning för synrubbning. Det är mycket dogma över filmningen, särskilt i slutet.)

En försmak av Sub 4h

Nytt personbästa, medalj och pokal

2011-10-31T18:11:00.002+01:00

Pukor och trumpeter! Nytt personbästa!

Den nya marathontiden lyder på 4:19:07.
7:26 snabbare än förra året och 7:23 snabbare än på Stockholm marathon. Lycka!

Här följer lite statistik (mellantiderna klockades av mig själv=inte helt exakta):
Första milen passerades på 54 minuter
Andra milen på 1,53
Halvmaran på 1,58
Tredje milen på 2.59
Fjärde milen på 4,05
De sista två km på 4,19

Första milen löptes i 5,24-tempo, andra på 5,54. Den tredje och fjärde milen löpte jag i exakt samma hastighet, 6,36/km. I genomsnitt gick det i 6,08-tempo. Stockholmsmaran gick i 6,22-tempo.

Den ena uppgiften för dagen var att jag inte skulle gå, utan istället lyckas med att hålla mig springandes hela loppet (förutom vid vätskestationerna) och det klarade jag nästan, nästan, nästan. Gick bara max en minut vid två tillfällen samt maskade något vid de sista vätskestationerna.

Den andra uppgiften var att inte låta de negativa tankarna ta över utan istället hålla humöret uppe. Det gick väl sådär. Från två mil ungefär, gick det väldigt mycket upp och ner. Inom loppet av 10-12 minuter gick jag igenom hela berg-och-dal-banan från "Ååå vad det flyter på bra" till "Helt sjukt vad jobbigt det här är" och så höll det på resten av loppet.

I övrigt var det väldigt likt förra årets Ålandstripp, samma överfart med smörgåsbord på båten, samma sällskap/hejjaklack, nästan samma väder fast inte lika kallt och samma placering i min startgrupp; 3a (av typ tre startande, men ändå). Och i år fick jag med mig pokalen hem också. Det var ju extra roligt att få. Egentligen tycker jag nog att alla borde få en pokal då och då. Det är en riktigt härlig ego-boost.

Tack Åland marathon för den här gången. Vi ses säkert igen.

Klart för start, valmis aloittamaan, ready to start

FAQ Åland marathon 2011

2011-10-29T15:31:00.002+02:00

Hur känns det?
Bra. Jättebra. Superkanonbra.

Wow, du verkar laddad?
Mmm. Eller tvärtom. Sanningen är väl att det inte känns så mycket, rätt så främmande faktiskt att vi redan är framme vid slutet av oktober. Tror jag missade några veckor där.
Men det är rätt så spännande. Har glömt hur det är att springa mara, så just för tillfället känns allt positivt. Lite spänd. Nyfiken på hur det ska gå. Det kommer gå bra såklart.

Några skador?
Nej. Och jag har inte varit förkyld heller (peppar, peppar) som så många andra i min närhet. Nä, allt känns faktiskt bra.

Hur lägger du upp loppet?
Starten går ju rätt så tidigt, redan vid halv-9 på söndagmorgon. Tur jag är morgonpigg. Tänker bara rulla på så långt det håller. Vi springer en halvmara ut till en vändpunkt och så tillbaka samma väg igen. På hemvägen lär det vara motvind, 11 sekundmeter står det på klart.se. Förra året hade vi en svag, nedkylande, blöt motvind på hemvägen, men på söndag blir det nog inte lika kallt och blött. Bara blåsigt. Får säga som Nalle Puh när han går runt till sina kompisar en stormig dag: "trevlig blåsdag".

Klädsel?
Jag springer i gamla beprövade skor, strumpor och övriga kläder. De senaste passen har jag haft en för varm jacka på mig som jag stört mig på. Det blir lager på lager och en tunn jacka överst.

Något mer?
Ja, jag tänker packa hela fickorna fulla av gel (en mycket sötsliskig sörja i små, små förpackningar). De är mina nya kompisar.

Och vad siktar du på för mål?
Hmm. Om du bara visste hur gärna jag skulle vilja komma under 4 timmar, men det känns fullständigt orimligt. Slår jag personligt rekord blir jag mer än nöjd, dvs 4:26:29, fast ännu gladare blir jag om jag lyckas med 4:15.

Lycka till!
Tack!!

Mitt liv i en låda

2011-10-27T11:29:00.007+02:00

Jag har inte tid.

Så lätt att säga.

Sanningen är: Jag struntar i det där. Det är inte viktigt. Det är inget jag prioriterar just nu. I couldn´t care less.

Häromdagen fick jag anledning att dra ut min skolåda ur garderoben i hallen. Har inte tittat i den på länge, där ligger bara sommarskor. Vissa skoägare skulle nog få slag om de visste hur jag behandlar mina skor, men jag tycker det är så bra att ha alla liggandes huller om buller i en låda. På så vis får många fler plats och skor kan man som bekant inte ha för många av.

Nåväl, systemet är uppbyggt på att sommarskorna åker upp i en påse på vinden under vintern och byter geschwinnt plats med vinterskorna. Men jag har ju inte tid att ta mig upp på vinden så fortfarande ligger alla sommarskorna i garderoben i hallen.

Att det är för kallt för sandaler har jag löst genom att gå till affären och köpa nya vinterskor, hehe. Det har jag tydligen tid med.

Skolådan hemma - sko-klädlogistikskåpet på jobbet

I fjärde timmen

2011-10-24T22:31:00.000+02:00

Till och från under de senaste dagarna har jag börjat den mentala uppladdningen inför söndagens mara.

Att ta sig till Mariehamn blir inga problem, inte heller att hämta nummerlappen, checka in på hotellet, slappa, lägga fram springkläderna. Förvirringen kring sommar vs vintertid resp svensk vs finsk tid kan bli total, men det jag kommer lägga all energi på från och med nu är den fjärde timmen.

Den då benen, fötterna, höfterna börjar protestera efter tre sprungna mil. 12 km kvar, förmodligen i rätt stark motvind. Inte börja gå nu. Fyll på med energi, vrid upp volymen i lurarna, fortsätt checka av kilometer efter kilometer. Men känn ingen stress, nu är jag mitt i det jag tränat för så länge. Inte slänga iväg den upplevelsen och börja längta efter att det hela ska vara över. Nej - fram med allt det positiva och lev drömmen.

Inspirationsmorgon

2011-10-21T13:30:00.003+02:00

Det börjar kylna på. Jag har uppgraderat cykel-utstyrseln och lagt till ett lager; långkallingar, linne, handskar, mössa och reflexväst. Eftersom det var frost på sadeln imorse, letade jag också fram sadelmuffen. Den kan man inte vara utan på vintern. Vinterdäcken får vänta ett tag till, även om det var halt på några ställen. De är så jobbiga att cykla med när det är barmark.

Vi hade fint besök på frukostseminariet på jobbet i morse. Vasaloppets VD Jonas Bauer höll ett föredrag om hur man har lyckats bibehålla varumärkets trovärdighet, trots att man har expanderat med olika typer av lopp inom Vasaloppets regi. Förutom skidåkning finns ju nu också Vasan för cyklister, stavgångare och löpare. Ett riktigt intressant seminarium var det.

Riktigt intressant för en psykolog kanske, var också min reaktion på filmen som visades från cykel-Vasan. Hela jag skrek: vill också!! Spelade ingen roll att personen man fick följa blev lerig i hela ansiktet och slängde sig på backen efter målgång och ojjade sig. Det där skulle jag vilja göra nån gång. Inte till nästa år dock för det finns inga platser kvar. De 8000 platserna såldes slut på 48 timmar.

Inte endast tomten är vaken

I valet och kvalet

2011-10-19T13:17:00.002+02:00

Det där med att bestämma sig behöver inte alltid betyda att man verkligen har bestämt sig på riktigt och genomför det man bestämt sig för. Man kan tycka att det borde vara enkelt, man bestämmer sig för nåt och sen så gör man det. Men att ha bestämt sig betyder istället rätt ofta det motsatta, att man inte gör det man bestämt sig för. På nåt hycklande vis blir bestämmandet ett sätt att köpa sig tid för att kunna hålla på precis på samma sätt som tidigare. Jag ska göra det från måndag, sen ska jag göra det, om en månad ska jag börja osv, osv.

Jag trodde t ex att jag hade bestämt mig för att springa Ålands marathon. Fast ännu har jag inte anmält mig. Jag har inte heller tränat som om jag skulle springa ett marathon. Jag går bara runt och säger att jag ska springa det. En riktig snack-Pella, det är vad jag är. Men snart måste jag faktiskt bestämma mig på riktigt.

Därför står jag nu i valet och kvalet om hur jag ska göra. Ju mer jag drar på det, desto fler undanflykter hittar jag på. Kollade t ex just på hur vädret ska bli i Mariehamn nästa helg och det snackas om stark vind, uppemot 12 m/sek. Hur mysigt är det att springa i? Ska jag verkligen ta steget och anmäla mig?

En halvtimme senare
Japp, nu är det klart. Det var den här skrivövningen som behövdes för att få mig att sätta ner foten ordentligt. Nu är jag anmäld, båtbiljett och hotellrum är bokade. Jag har bestämt mig på riktigt. Nu får det gå som det går.

Fast man kan ju alltid ändra sig......

I sakta mak

2011-10-16T19:09:00.013+02:00

Vi fick ett infall och smet iväg till Köpenhamn över helgen, maken och jag. Vi tyckte vi kunde behöva lite omväxling. Han åker ju tåg mest hela dagarna eftersom hans jobb ligger i Katrineholm och tack vare alla tågförseningar brukar han få ihop en del SJ Priopoäng som vi sällan eller aldrig utnyttjar. Men nu blev det ändring på det. Ha, det visste vi inte i onsdags, men ibland måste man göra saker också utan att ha planerat allt in i minsta detalj.

Dejligt var det, underbart soligt väder och vi hade bara ett motto för helgen: i sakta mak. Så i sakta mak spatserade vi genom staden, ner till Nyhavn, längsmed kajen bort till Lilla havsjungfrun. På tillbakavägen slank vi ner i en sån där liten gullig smörrebrödsrestaurang som det finns så många av och åt fin-fina smörrebröd. Det är livet på en pinne. Ett besök på Tivoli där Halloween-firandet var i full gång, blev det också framåt kvällningen. Nån tur med berg-och-dal-banan blev det dock inte.

Det var en riktig energi-boosting-helg det och jag har inte ägnat det uteblivna långpasset en enda tanke. Näpp - mottot för Ålands marathon får nog bli "i sakta mak". Eller kanske: det är viktigare att delta än att vinna.

Veckans träning v 41
Cykling ToR jobbet 3x2 mil = 6 mil
Boxning = 1 timme
Dans = 1 timme
Löpning = 6 km

Totalt ca 5,5 träningstimmar

Den inre resan. Lilla sjöjungfrun. Nyhavn. Halloween på Tivoli. Pimpad lila cykel och till sist en fantastisk mackapär-en cykel för sju med litet bord i mitten, alla trampar, en styr.

Bra start på en bra dag

2011-10-14T09:30:00.002+02:00

Underbara fredagsjogg.

Tredje joggen efter Lidingöloppet ingav respekt. Den tredje gången är alltid den värsta. Jag bestämde mig för att det skulle bli en alltigenom positiv upplevelse. Idag ville jag bara njuta av löpningen, helt utan krav på kilometrar eller mjölksyra.

Lite logistikbekymmer löstes genom att jag parkerade bilen på Kungsholmen och sprang därifrån runt Riddarfjärden. Stockholms vackraste löparstig, idag solig och vindstilla. Kan inte bli bättre. Hoppas resten av dagen blir lika bra.

Riddarfjärden runt 14 oktober 2011

Dans på rosor

2011-10-12T21:42:00.003+02:00

De är roliga de där små minihundarna man ser ibland, de som står och skäller allt vad de kan på företrädesvis jättestora hundar. Jag såg det senast igår. En liten, liten tax som blåskällde på en enorm Grand danois. Alltså, en Grand danois är ju nästan lika stor som en kalv och den hade lätt kunna sluka den lilla, lilla taxen. Istället stod den där och gjorde igenting. Den såg lite undrande ut, nästan lite förlägen och verkade försöka förstå varför den lilla hunden lät så mycket. Taxen visade inga som helst tecken på rädsla och skällde vidare för allt den var värd.

Vad nu det har med det här inlägget att göra...

Idag förvånade jag mig själv med att köra en trippel-träning, cykling-boxning-dans, vilket inte alls var planerat från början. Boxningen bestämde jag mig för att köra redan igår eftersom jag missade måndagens träning. Sagt och gjort så testade jag på lunchpasset som jag aldrig gått på tidigare. Det var riktigt bra med rätt så basic övningar, men tufft och svettigt. Vi var bara sex personer som körde - en riktig lyxklass och det fanns inte en chans att smita undan från tränarens vakande öga.

På hemvägen kände jag plötsligt för att shejka loss ordentligt och styrde cykeln mot gymmet istället för hem. Jag hade lite extra cykelkläder i väskan som fick bli till danskläder och så tvättade jag av gympadojjorna jag cyklar med för att kunna ha dem som inneskor. Sen var det bara att köra igång. Det blev precis så kul som jag tänkt mig och nu sitter jag här och mår förträffligt. Det känns som att jag är i fin form. Ändå. För jag har tvivlat starkt de sista veckorna. Kanske finns det hopp för det där marathonet som ligger bara några veckor bort nu.

Helga vilodagen?

2011-10-09T19:38:00.004+02:00

Ursvik, söndag eftermiddag, det är så bra. Där råder ett behagligt lugn men samtidigt full aktivitet. I löparspåret springer andra löpare, några tar en promenad, andra tränar sina hundar. Vid eldplatserna grillas det korv, småbarnen klättrar på stenar och stubbar. I skogen rids det i galopp och så rätt vad det är svischar en och annan mountinbajkare förbi mellan träden. Illusionen av att vara långt från stan blir total när man kommer till den stora inhängnaden där Hedenhös-kossorna står. Lite märkligt blir det också när en japan med kameran i högsta hugg, kliver ut från en liten stig och frågar efter vägen till Kista. Hur hamnade han här, mitt ute i ödemarken?

Veckan försvann i ett nafs och jag har forsatt att fokusera på bra sömn, bra träning och bra mat. Känner mig nöjd med effekten det fått. Jag har mer ork och energi och även om onsdagens löppass inte blev av, så fick jag ihop de övriga träningspassen så som jag hade tänkt mig.

I torsdags sprang jag för första gången efter Lidingöloppet. Tre löppass brukar behövas innan det känns ok igen, så även den här gången verkar det som. Det gick rätt så segt, benen var stela, det fanns inget flyt. Tempot var lågt och jag stannade en stund och stretchade halvvägs. Men löprundan gjorde gott, det kändes bra att vara igång igen. De här tre uppstartande löppassen är bara att tragla sig igenom - det blir snart bättre.

Redan idag på långpasset, kändes det något lite bättre, åtminstone under första delen. Kroppen hade ett tajtare samarbete, men baklåren muttrade och ett litet, litet rop på hjälp från hälsenan gjorde mig smått orolig. Ska det där eländet komma tillbaka igen? Det får bara inte ske.

Jag hade tänkt mig en tvåmilare och började med att springa runt sjöarna i Sumpan och sprang sen vidare till Ursvik där jag gav mig på 10-kilometern. Nånstans runt 5-km-markeringen, strax efter att jag förklarat vägen för japanen, började jag krokna och vid 8-km ringde jag hem och beställde skjuts från parkeringen. Vilken snäll make jag har som genast satte sig i bilen och kom och hämtade mig! 17 km fick jag ihop till slut.

Veckans träning v 40
Cykling ToR jobbet, 3x2 mil=6 mil
Boxning = 1 timme
Löpning = 10 km + 17 km

Total träningstid knappt 7 timmar

Måndags-depp blir måndags-pepp

2011-10-04T12:14:00.001+02:00

Igår var en riktigt trist dag. En typisk deppare-dag. Vaknade och kände mig bara trött, less på vädret, less på vardagen, låg på energi. Ville annat.

Som tur är kommer inte de här dagarna särskilt ofta och eftersom jag är en handfast person, snabb att ta fram lösningar på problem, ställde jag mig vid sidan av och tittade på mig själv en stund för att se vad det hela handlade om egentligen. Hur hade mina senaste veckor sett ut?

Det var inte svårt att se ett samband. På jobbet har det varit galet mycket att göra sedan semestern. Vi har jobbat mot en deadline som nu är passerad och en typisk reaktion efter ett sånt race är att man sjunker ihop som en misslyckad sufflé. Tidvis har jobbet tagit sig in i hjärnan även nattetid och jag har suttit uppe och ugglat istället för att få min behövliga skönhetssömn.

Jag har sprungit två tuffa lopp på kort tid, vilket påverkat kroppen i det tysta. Den kännbara träningsvärken är en sak, men ämnesomsättningen som sätts på turbo och endorfinpåslaget som får en att känna sig oövervinnerlig gjorde att hela jag förändras. Matintaget har varit av sämsta sort som dessutom toppats med en del glas vin vilket varit ytterligare en orsak till dålig kvalitet på sömnen.

Igår hade kraften helt ebbat ut och där satt jag uppspolad på land med ett trött psyke och en pösig, oformlig kropp. Att det regnade ute gjorde inte saken bättre.

Det var då så skönt att bara kunna öppna verktygslådan och se vad som behövdes för att skruva ihop maskinen igen. En del muttrar och skruvar hade helt enkelt gängat upp sig, nån kedja behövdes oljas och till sist några tag med mirakeltrasan så skulle allt vara polerat och fint igen.

Nu blir det till att:

Fokusera på sömnen, att verkligen få till några nätters riktigt bra kvalitetssömn
Fokusera på mat och dryck, välja grönsaker istället för tårta, Friggs blåbärste istället för kaffe latte, vatten istället för vin
Fokusera på träning; pendlingscykling så många dagar som möjligt, boxning måndag, löpning onsdag, torsdag och långpass till helgen
Vara ute mycket, även en stund på luncherna
Välja lugna hemmakvällar istället för restaurangbesök och kompissamvaro

Den sista punkten låter tråkig, inte heller realistisk just idag eftersom brorsan fyller 50 och vi ska fira honom ikväll, men nu gäller det ändå att konsolidera när det går, för att orka framöver.

Redan på boxningen igår kväll kändes allt mycket bättre. Som så många gånger förut klev jag in i träningslokalen som en liten grå mus men gick därifrån stark och smidig som en tiger. Snacka om polering med mirakeltrasan.

Spegel, spegel på väggen där...

I återhämtningens tecken

2011-09-30T13:05:00.006+02:00

Veckan har rullat på och när det gäller träning, så har jag mest inte tränat - bara vilat. Återhämtningen efter Lidingöloppet gick annars rätt så fort, redan i onsdags var träningsvärken över och tja, det var det enda jag drog på mig. Inga ömma tår, inga onda knän. Främst märks loppet av eftersom det är så väldigt jobbigt att gå uppför trappor. Väl uppe känns det som att jag sprungit värsta intervallen, har mjölksyra i låren och snabb andhämtning, söker febrilt efter en stol att sätta mig på. Därför vilar jag från löpningen nån dag till.

Vilket väder vi har haft de senaste dagarna! Igår var ju en helt magisk kväll. Det kändes som att vara vid Medelhavet, varmt, lite fuktigt och ett speciellt sken över husen när solen var på väg ner. Istället för att gå direkt hem efter jobbet lekte jag kulturell och gick på Fotografiska för att se utställningen med Robert Mapplethorpes fotografier.

Det är alltid kul att gå på sånt och oavsett vad man tycker om det som visas, så är det allmänbildande och ger en nåt att tänka på. För min del blev jag sugen på att fota ännu mera. Jag har under sommaren försökt ta den perfekta myrbilden, men inte riktigt lyckats än. Får ge mig på det igen i helgen.

Annars blir det nog mest svampplockning och kanske en sväng på racern. Hoppas vädret håller i sig. Nästa vecka börjar nästa 4-veckors-träningsperiod som avslutas med Ålands marathon. Skulle behöva en farthållare. Nån som känner sig hågad?

Stockholmsnatten i september

"Gräshoppa viftar med antennerna"

Trångt, trängre, trängrast

2011-09-26T10:23:00.002+02:00

Jag har med mig en till, rätt trist, dimension av Lidingöloppet och det är att det var så himmelens trångt i spåret. Jag startade i 7e startgruppen och hade väl en sådär 15000 löpare framför mig. I princip hela loppet var det som att försöka ta sig fram i en massdemonstration. Alla rörde sig framåt, väldigt många i ett långsammare tempo än det jag ville hålla (åtminstone fram till 15 km) och den första kilometern tog 8 minuter. Snabbt räknade jag ut att det skulle innebära 4 timmar till målgång och fick lite lätt panik.

Jag fick hålla fokus på alla benen framför mig och det var svårt att planera löpsteget och försöka upprätthålla farten. Rötter och stenar dök upp med bara nån mikrosekunds förvarning. Två gånger hann inte den som sprang framför mig kliva ur steget innan jag klev i. Som tur var ramlade ingen av oss.

I uppförsbackarna var det inte de framförvarande fötterna som var problemet, utan de framförvarande armbågarna. De kom farande i huvudhöjd och det gällde att ducka för att inte få dem rätt i pannan.

Nej, Lidingöloppet gav mig rejäl klaustrofobi, och jag kan inte tänka mig att springa tävlingen igen. Däremot var slingan väldigt vacker och backar ser jag normalt som en skön utmaning så nån gång tänker jag ta mig ut till Lidingö igen och springa den helt på egen hand.

Skickar med en film från Aborrbacken. 25 km avklarade, 5 kvar till målet.

Aborrbacken - sing hallelulja

Hur gick det?

2011-09-25T07:18:00.012+02:00

Jag vaknar redan vid halv-7. Det är tyst runtomkring mig, kroppen känns rätt ok. Tassar upp och sätter mig framför datorn. Kollar resultatet från igår och försöker ta in loppet.

Det hade varit roligt att kunna rapportera ett alltigenom positivt intryck från ett lopp en endaste gång. Typ, benen flög fram och jag bara log. Men icke, det verkar inte vara min grej. Igår var det nog värre än vanligt uppe i löparkansliet. Redan vid fem km började jag fundera på att ge upp, men förhandlade mig till ytterligare fem km. Och så fem km till. Vid femton km tog jag en rejäl paus. Tänkte att så här kan jag inte fortsätta. Antingen kliver jag av eller så slutar jag upp med det här schackrandet.

Fick en riktig dejá vu från Vätternundan då jag cyklade in i varje depå och åt/drack av allt som erbjöds. Kom ihåg den sköna känslan att få kliva av loppet en stund och få vila. Så jag åt saltgurka och bananer, drack massor av sportdryck och vatten. Åt ännu mer saltgurka, skippade bullarna dock. Gick sen och kissade. Sju minuter tog stoppet, men efteråt kändes det mycket, mycket bättre och jag fick fart på benen igen. Det höll i fyra km, men snart kom en ny depå och jag tog ett rejält stopp även där. Liksom vid 25 km. Där knöt jag upp skorna och tömde dem på smågrus.

Sen kom den beryktade Aborrbacken. Alla gick upp.

En-km-markeringen var underbar att passera (i LL markeras km utifrån hur många km som är kvar, jämfört med alla andra lopp där de markerar hur långt man sprungit. Gissa om guldfiskhjärnan hade det svårt när det stod 17 km...) och så rätt vad det var kom jag ut på upploppet. Sökte febrilt efter maken i folkhavet, ropade efter honom och DÄR, där stod han. Glädje!!

I mål. Helt overkligt. Hade jag verkligen förmått mig till detta? Helt fucking djävla unbelievable. Gneten i sitt esse. Sluttiden blev 3:27:45.

Om jag i förra lördagens halvmara inte ens hade tid att stanna vid vätskestationerna för att spara en minut på slutresultatet, så var dagens strategi att lägga många minuter vid dessa helt avgörande för att jag över huvud taget skulle ta mig runt. Sammanlagt förlängde de sluttiden med en sisådär 19 minuter. Men som sagt, utan dem hade jag klivit av vid 15 km och fått mitt första DNF (did not finish). Istället sitter jag nu här med medaljen runt halsen och strålar som en sol.

Det om något är positivt. Dagen fick ett lyckligt slut.

På edra platser, uppvärmning, start och Aborrbacken

FAQ Lidingöloppet

2011-09-23T17:41:00.003+02:00

Hur känns det?
Jotack

Men vad är det, du ser lite moloken ut?
Äsch, jag har haft en overkligt hektisk arbetsvecka och känner mig smått dränerad.

Springer du ändå?
Johodå, det här vill jag inte missa.

Några skador?
Nej, möjligen lite stum i benen och stram i baklåren sen förra helgen.

Har du kunnat ladda om?
Nja, uppladdningen har inte varit den bästa. Främst har jag slarvat med maten. Det är helt otroligt vad handen kan ta för sig när man inte är på sin vakt. Det har slunkit ner både fyra och fem bullar, muffins, tårtbitar. Till och med några glas vin. Och camembert. Ingen hejd what so ever. Det blir en spännande erfarenhet imorrn och se vad det för med sig.

Tiden då, har du något mål?
Egentligen inte och det är väl därför som uppladdningen varit så kass och att jag inte känner mig det minsta nervös. Allt under 3,5 timme är ok. Allt däröver också.

Något annat?
Bara att det verkar bli bra väder och jag längtar efter att få vara ute. Det blir en bra dag imorrn.

Lycka till!
Tack!!

Snart går en dröm i uppfyllelse

2011-09-22T20:54:00.003+02:00

Frågan vilket som är jobbigast, Stockholm marathon eller Lidingöloppet, har dryftats i mången år, i många forum. Frågeställningen känns lite väl maskulin för att tas på allvar tycker jag nog. Det är lite för mycket tuppfäktning alternativt orrspel över den helt enkelt. Går loppen ens att jämföra undrar jag? De är inte lika långa, det ena går på asfalt, det andra i skogen. Den enda gemensamma nämnaren är att det kräver sin man/kvinna att genomföra båda loppen och det är en dålig idé att komma till start helt otränad. Men varför denna jämförelse hela tiden?

Egentligen kom tanken på att springa Lidingöloppet före tanken att springa marathon. Jag var rationell och tyckte att det verkade mer uppnåbart att springa tre mil än fyra. Verkligheten tog en annan väg, så inte förrän nu får jag prova mina krafter i denna klassiker. Jag ser jättemycket fram emot att springa på lördag, men är totalt, möjligen ohälsosamt, respektlös inför det hela. Klart det kommer gå vägen. Inte har jag någon tidspress på mig heller. Det får gärna ta hela dagen, det rör mig inte i ryggen. Nej, på lördag ska jag springa och njuta. Njuta av att äntligen få genomföra Lidingöloppet.

Stockolm halvmara - the true story

2011-09-21T21:32:00.003+02:00

Vädret var verkligen toppen i lördags, nästan sommarvärme i luften. Jag grabbade tag i mina solglasögon det sista jag gjorde innan jag cyklade in till stan. Lämnade in ombytet på jobbet, drack en Cola, fixade det sista med nummerlappen och tidtagar-chipet och begav mig sen de 120 metrarna till Kunsgträdgården.

Där var det smockfullt av löpare och deras följeslagare. Min trogna hejjaklack i form av brorsan ringde nån timme tidigare och sa att han inte ides komma in till stan och hejja på mig. Han fick ledigt utan mankemang. Jag tycker han har fyllt den där hejjaklacks-säcken med råge.

Nåväl, jag stod på plats i min startgrupp när första gruppen stack iväg. Väntade ytterligare 15 minuter innan det var dags att sätta igång klockan. Sprang för personbästa med andan i halsen de första 5 kilometrarna. Klockade mig på 26 minuter. Däromkring började jag få ordning på andningen vilket samtidigt innebar att tempot sänktes till ett lite mer bekvämt tempo. Vilket innebar att milen klockades på 53 minuter.

Under den första milen bar jag med mig en äppelMER-flaska som jag drack ur när jag kände för det. Man kan tycka att distansen är lång och att man rätt enkelt skulle kunna putsa sitt rekord, men min erfarenhet är att det gäller att pressa sig hela tiden för att få en bra tid. Ett sätt att tjäna sekundrar är att inte stanna till vid vätskestationerna har jag kommit fram till. Jag kan inte springa och dricka ur mugg samtidigt, så det går åt en 10, 15 sekunder vid varje station. Tar man det gånger 4-5 stationer så har det ju gått en minut bara där. Och det är just den minuten jag är i hasorna + en till.

Flaskan var urdrucken vid milen och vid elva km behövde jag gå lite för att reda ut hörlurs-härvan runt telefonen. Det var dags att sätta igång musiken och det var också den bästa anledningen jag kunde komma på för att få dra ner på tempot lite till. Nu gick det segt och inte blev det bättre av att jag började möta dem som just var på väg in i mål. Men vid 14 km, vid Slussen drog jag i mig en gel som jag hade med mig (gel är en oerhört sötsliskig liten hutt, nästan osväljbar, men ack så effektiv) och jag svarade på energitillförseln i samma sekund som sockret kom ner i magen.

Vid Bergsundsstrand stod Eva, min jobbarkompis och även i år fick hon en svettig kram som tack för att hon hejjade på mig. Banan var till viss del omdragen och jag hade inte sett till 16-km-skylten och funderade lite på när den skulle komma. Men så i början av Tanto kom 17-km-skylten istället, tjoho vad glad man kan bli. Nu var det bara 4 km kvar och det fanns ingen anledning att hålla igen på takten.

Där drog jag i mig en gel till och fick fart i benen igen. Kändes som jag hade hur mycket krafter som helst. Fast när jag så här i efterhand kollar mellantiderna ser jag att jag sprang exakt lika fort hela andra milen, så det måste ha varit en illusion att det gick undan.

I Götgatsbacken trängdes alla Hammarbajjare och jag kunde inte låta bli att ropa "Heja Söder!!" där och fick direkt ett härligt gensvar från alla i publiken. Snacka om egoboost.

Fötterna flög fram, nedförsbacke som det var. 2 mil klockades på 1:50:24 och nu fick jag användning för min fartökningsträning på löpbandet. Jag visste att det skulle vara över om 5 minuter, det vara bara att hänga i. Andas,andas, fokusera och tränga bort alla andra tankar. Stänga ner hela hjärnan förutom det lilla, lilla löparkansliet som håller igång andningen och skjutsar blodet från hjärtat till benen och som får benen att röra sig snabbt framåt.

Som vanligt hade jag räknat fel och trodde verkligen de sista kilometrarna att jag hade en chans på pers. Har ju svårt för det där med plus och minus när jag springer lopp, för att inte tala om gånger, men det är ju inte så konstigt egentligen när räkningskontoret har gått och fiskat.

Jag hade krafter kvar in i det sista och spurtade till och med de sista metrarna. Konstaterade dock redan innan jag sprang i mål att jag hade räknat fel och att jag var 126 sekunder från pers. Aj fanken. Så nära, men ändå så långt ifrån.

Fast vad är väl två minuter? En så fin och solig dag som i lördags, med så otroligt duktiga medlöpare och en fantastisk publik och alla dessa frivilliga som delar ut dricka och håller ordning på oss som springer. Vad är väl två minuter mot det?

Tja, kanske något alldeles, alldeles underbart......

Varför ta det lugnt, när man kan springa tävling?

2011-09-19T17:21:00.005+02:00

Om man känner sig lite trött och höst-deppig så är mitt starkaste tips att kasta sig ut i en löpartävling (förutsatt att man löptränat vill säga).

Så här endorfin-rusig var det länge sen jag var. Har varit overkligt pigg sedan i lördags kväll, helt utan kaffe och igår fick jag massor av det där halvtrista hemmajobbet gjort i en handvändning. Bytte t ex alla trasiga glödlampor bara sådär. Och så gjorde jag en supergod äppelpaj till eftermiddagsfikat. Tvättkorgen är tom, kylskåpet däremot är fullt med veckans middagsmat. Och, och, och vad mer?

Jo, jag vill springa fler tävlingar.

Så nu har jag köpt en startplats till Lidingöloppet på lördag. Med risk för att ingen i familjen kommer orka umgås med mig på söndag då jag säkert får för mig att tapetsera om i hallen eller nåt. Det är en risk jag får ta.

Lidingö - here I come.

P.S Jag har under många år försökt hitta det ultimata äppelpajsreceptet och tror att jag nu äntligen har hittat det. (fanns med i senaste Buffé-numret). Jag gjorde dubbel dos av måtten härnedan. Två vuxna och tre tonåringar åt upp pajen i ett nafs.

Äppelpaj med flingsalt
4-6 äpplen, lite beroende på storlek
1 msk strösocker
1 krm flingsalt
1 tsk kanel

125 g kylskåpskallt smör
1,5 dl havregryn
knappt 2 dl vetemjöl
1 dl socker
1,5 tsk flingsalt

Gör så här: Skala och hacka äpplena i tärningar. Rör ihop smöret med havregryn, mjöl, socker och salt. Fördela smulorna i pajformen. Lägg i äpplena, strö över socker, salt och kanel. Grädda i 225 grader i 20-25 minuter.

Jag är

2011-09-18T21:44:00.003+02:00

Du är dina prestationer, sägs det. Så vad är då jag med tanke på gårdagens lopp?

Du är BÄST sms:ade mina goa vänner och för en stund slickade jag i mig berömmet. Det kändes så bra. Men nej - bäst var Isabellah Andersson. Hon kan verkligen springa fort den kvinnan. 1:11 säger allt. Det är stort att få delta i samma lopp som hon. SM i halvmarathon som det var så kollade jag upp mitt resultat och såg att jag hamnade på 108:e plats bland damerna som fyllt 45 men ännu inte 50. Av knappt 500. Det är kanske en måttstock på min prestation.

För en stund igår trodde jag att jag skulle ha chans på att springa runt 1:50, eller åtminstone persa under 1:54. Jag har ju ändå sprungit distansen på träning jag vet inte hur många gånger i år. Jag har tränat fart under sommaren och kände mig som en miljon när jag ställde mig på startlinjen. Jag var redo för stordåd.

Men icke. Vid 11 km tog energin slut och jag slokade i tre km. Fick sen i mig först en gel, sen en till, som jag svarade superstarkt på, men då hade minutrarna redan tickat iväg och det fanns inte längre en endaste mikroskopisk liten chans att slå rekord. Sprang i mål på 1:56:15.

Jag har funderat hela dan på vem jag är som löpare och har kommit fram till att jag är gnet. En gnet som gnetar på, vecka efter vecka, år efter år. Ingen som överraskar direkt, men som då och då kliver upp ett pinnhål till.

Igår firade jag 20-årsjubileum som halvmarathonist. 1991 var första året som jag sprang distansen i Stockholmsloppet som det hette då. Allt möjligt har hänt i mitt liv sen dess, men 7 minuter är det enda som jag lyckats kapa på distansen på dessa 20 år.

Men jag har också kommit fram till att jag gillar att vara en gnet. Det passar mig finfint. De snabba resultaten göre sig icke besvär. Här ska först muras en stabil grund och inga genvägar skall tagas.

Äsch, gick du på det där dravlet? Jag är skitsur och besviken och det här var rena bortförklaringen. Jag borde ha kunnat bättre igår. Jag må vara en gnet men jag är också en tävlingsmänniska och jag vill vinna. Även om det bara är mot mig själv och mina tidigare resultat.

20 år, +10 kg och -7 minuter

FAQ Stockholm Halvmara

2011-09-16T17:08:00.003+02:00

Hur känns det?
Bra!! Jättebra faktiskt! Känns som att jag har prickat in formen och jag är förväntansfull inför imorgon.

Hur har du laddat i veckan?
De senaste två dagarna har jag vilat helt, men i början av veckan cyklade jag till och från jobbet, körde boxning i måndags och fartökningar på löpbandet i onsdags. Har inte ätit överdrivet mycket, men har försökt äta sunt. Känner mig lätt och stark.

Och hur har du laddat mentalt?
Kanske inte tillräckligt fokuserat. Har haft mycket annat att tänka på i veckan, men det kanske är bra. Är inte så värst nervös, mest tycker jag det ska bli kul. Skönt också att inte springa en hel mara. Jag kanske tar för lätt på distansen, har tappat respekten för 21 km.

En halvmara är en baggis menar du?
Absolut inte! Det är verkligen en prestation och imorgon tänkte jag ju springa fort så det lär inte bli nån baggis inte. Men det är ändå halva sträckan jämfört med maran, så på det viset är det enklare.

Hur ser morgondagen ut?
Jag tar det lugnt hela förmiddagen. Funderar på att ladda med en tunnbrödsrulle med räksallad vid lunchtid. Det gjorde jag när det gick så bra i Ursvik Extremen i våras, så jag testar det igen. Tar mig in till stan vid 2-snåret och låter fjärilarna flyga i magen. Frotterar mig med de andra löparna i Kungsan där bror min möte upp.

Kul att höra att din ständige hejjaklack är med dig. Måste kännas bra.
Självklart. Han är ett stort stöd.

Lycka till!
Tack!!

Att boxas eller ej - det är frågan

2011-09-12T21:11:00.000+02:00

Ny boxningstränare och ingen Gun att sparra mot. Det kändes inte särskilt inspirerande att kliva in i träningslokalen ikväll och kunde lika väl ha blivit mitt sista boxningspass där för i höst.

Gun är en makalös kvinna som jag träffade första gången som jag testade på boxning för 2,5 år sedan. Vi fann varandra direkt. Förutom att vi är ungefär lika långa och lika starka gillar vi varandras humor och har alltid haft mycket att prata om. Dessutom kunde vi få den andra att pressa ur sig den sista gnuttan ork vid varje övning. Sen i vintras har hon annat för sig, tyvärr för mig men till glädje för henne och vi hörs bara då och då. Det är så tomt. Och det gör att jag står där varje gång som passet ska börja och känner mig lite som vid uttagningarna till brännbollslaget på mellanstadiet. Som tur är finns det fler ensamma och jag hittar alltid någon att köra mot, men inte är det som med Gunsan inte.

Idag fick jag tag i ett riktigt blåbär till sparringpartner och eftersom jag fick instruera honom rätt mycket kunde jag inte köra på så hårt som jag hade tänkt. Men samtidigt är det ett givande och tagande i den här träningsformen. Förhoppningsvis tyckte han det var kul och kan tänka sig fortsätta. Det tar inte många gånger innan han har koll på alla slag och sparkar.

Själv behövde jag inte köra slut på mig till utmattningens rand såsom brukligt är. Det räckte med att bli ordentligt varm, få slå igenom leder och muskler och sen stretcha ordentligt efteråt. Självklart går jag dit snart igen.

10, 9, 8, 7, nedräkningen har börjat

2011-09-11T21:00:00.007+02:00

Hemma i huset där vi bor går Brommas landningsbana rätt genom vardsrummet, Ulvsundaleden far genom köket och Bällstavägen leder genom hallen. Det är ett himla oväsen mest hela tiden, förutom några timmar på nätterna och en stund på söndagförmiddagarna. Det får man köpa om man bor i en storstad, men för att inte bli helt knäppa åker vi då och då ut till landet och vilar öronen. Där är det verkligen knäpptyst.

I helgen har vi varit där och förundrats över tystnaden. Vi har plockat svamp, lite björnbär, provat på att för första gången lägga fiskenät. Det sistnämnda är vi väl inte världsbäst på får jag erkänna. Inte än i alla fall. På tre försök fick vi bara upp en ynka liten aborre och en mini-flundra. Båda levde fortfarande när vi drog upp nätet så vi slängde ner dem i vattnet igen.

Jag börjar tagga till när det gäller Stockholm Halvmara. Har börjat fokusera och känner mig upprymd. Det ska bli kul att springa lopp. Kroppen har svarat som jag önskat på den senaste tidens träning.

Imorgon blir det boxning och på onsdag tänker jag köra fartökning på löpbandet igen. Kom på att en av orsakerna till varför det gick så uselt i torsdags måste ha berott på att jag sprang till fel musik. Faktum är att rätt musik kan påverka tiden med 10-15% (har jag läst) och istället för min en-mil-på-50-minuters-lista med snabb-snabba låtar, sprang jag till marthonlistan. De låtarna är bra, inget snack om saken, men de är inga låtar man springer järnet till. Så nu måste jag testa om det var det som det berodde på.

Annars blir det nog bara lättare träning i form av cykling under veckan. Det jag verkligen tänker koncentrera mig på de närmaste dagarna är kosten. Jag vill äta mycket grönsaker och frukt, lagom med protein och kolhydrater och tacka helt nej till rent socker. Dessutom hoppas jag få till en riktig törnrosasömn om nätterna. Trots flygplan, helikoptrar och tung trafik.

Bland tomtar och troll

Lurendrejeri

2011-09-09T20:47:00.001+02:00

Bäst att smida medan järnet är varmt tänkte jag och tyckte det var en bra idé att springa till jobbet imorse. Samtidigt visste jag att det gällde att tassa försiktigt så att inte mitt andra jag, det där som gärna känner efter lite extra och säger: "Stopp och belägg, tre timmars träning igår räcker gott och väl. Ta cykeln istället!" skulle ha för stora invändningar.

Här gällde det att vara slug och försköna den förestående löpningen. Jag sa till mig själv att jag bara skulle löpa lite lätt, nästan bara puttra fram i sakta mak. Kanske till och med gå en stund, det skulle inte bli jobbigt alls. Knappt svettigt ens.

Hehe, hon gick på det med hull och hår och vi stack iväg. Och där fanns krut i benen trots gårdagens trippel. Det gick riktigt, riktigt bra.

Vid Kungsholms strand, mittemot Karlbergs slott, dök två killar ner i vattnet från bryggan. Båda i våtdräkter, den ena mycket snabbare än den andra och kvar på bryggan stod ett gäng killar kvar och filmade det hela. Jag frågade om det var svensexa på gång, och jo, så var det. Killen hade redan fått cykla en bit, nu skulle han simma, därefter springa. Hehe, en till som blivit lurad på morgonkvisten, tänkte jag och sprang vidare.

Drämde sen till med ett snabbhetstest på min specialsträcka de sista 1440 metrarna fram till Stadshuset och trots att jag fick stanna några sekunder för att hämta andan så klarade jag mig fram till rödlyset innan George Michaels Precious Box hade klingat av. Med 10 sekunders marginal.

Strax därefter klev jag in på jobbet.

Hejja, hejja

Trippelträning

2011-09-08T08:57:00.004+02:00

Idag blir det träning en masse. Vet att det är bra för formtoppningen att köra riktigt hårt ca 10 dagar innan lopp, så det blir en trippel idag. Vilket innebär cykling, löpning + nåt mer som jag inte riktigt har bestämt mig för än.

Cyklingen till jobbet avverkades utan problem, hem lär också gå fint. Till lunch blir det fartökning på löpbandet på gymmet och så får jag se vad jag tar mig till ikväll. Kanske blir det mitt egna step-up-program som är en bra genomkörare för kroppen, med både styrka och kondition.

Uppdatering följer.

Sådär, nu är jag tillbaka från gymmet. 30 minuters fartökning blev det, fem minuter i respektive hastighet, sen kroknade jag helt. Målet var 50 minuter, så det var ju en bit ifrån. Men, men, inte så mycket att deppa ihop för. Lite träning är i alla fall bättre än ingen.

Och nu är även sista passet genomfört. Det blev ett riktigt feel-goodpass, mitt hemmasnickrade step-up-pass som jag körde mycket när ungarna var små och det var svårt att komma iväg till gymmet. Jag hittade till och med cd:n som jag brände då. Vilken bra träningsmusik! Den får jag försöka göra en Spotifylista av och dela med mig av. Och vilken bra träningsform step-up är! Lågintensiv men hård träning för rumpa och lår. Det gäller att ta ut rörelserna ordentligt och arbeta med armarna, då forsar svetten vill jag lova. Avslutade det hela med benböj, armhävningar och sit-ups. Låg sen bara och slappnade av till Lisa Nilssons vackra låt Säg det igen.

Det är ju så här det ska kännas!! Äntligen kom träningsglädjen tillbaka.

Lisa Nilsson

Singing in the rain

2011-09-07T09:08:00.009+02:00

Bristande bloggrutin och löparrutin till trots, så fortsätter jag i alla fall harva fram och tillbaka till jobbet på min cykel mest varje dag. Snacka om att me like!

Jag hjärtar cykel

Att ta sig kommunalt från Mariehäll, där jag bor, till jobbet vid Norrmalmstorg är numera ett skämt. I den bästa av världar borde det gå på 25 minuter, varav 4 minuter på buss och 14 minuter på tunnelbana, med lite promenerande emellan. Bortsett från att buss 113 i normala fall är helt opålitlig och kommer och går som den vill vilket gör att jag sällan väljer det här färdsättet, så byggs det nu som bekant ungefär överallt i stan.

Det medför att man har flyttat sluthållplatsen i Sundbyberg några hundra meter från tunnelbanestationen. Vilket man kanske kan köpa för att få det bättre sen, men sedan någon månad tillbaka är gångvägen mellan busshållplatsen och stationen avskuren, så nu får man ta en lång omväg för att komma till T-banan.

När man så småningom kliver på tunnelbanan går den bara till Rådhuset och därifrån får man ta en ny buss. Jag skulle gissa på att hela resan tar upp emot en timme. Jämfört med 30 minuter på cykeln.

Och då vore man ju dum i huvet om man inte valde cykeln, tänker jag. Även om det var lite regnigt och blåsigt idag.

Stockholm en regnig dag

Trögstartat

2011-09-06T20:17:00.001+02:00

Usch vilken dålig blogg-uppdateringsrutin jag har lagt mig till med. Det är nästan oförskämt mot dig som läser bloggen och jag ber om ursäkt för den glesa närvaron.

I ett försök att hitta inspiration till ett inlägg fastnade jag igår kväll i mina egna tidigare inlägg. Satt i soffan och läste igenom hela årets skörd. Det var rätt roande och många gånger förvånades jag över hur tydligt vissa saker trädde fram. Det är attans så bra att föra bok över träningen på det här viset. Allt om den annalkande stelheten i baklåret stod där, jag kunde följa formtoppningen till Löpbandslöpet, uppladdningen inför maran osv, osv. Det är bara att läsa och lära. Sicken skatt att ösa ur för att åstadkomma förbättringar.

Jag har också lagt mig till med en dålig träningsrutin. Den senaste veckan har jag slarvat med både intervaller och långpass och det gör mig lite nervös inför nästa helgs halvmara. Men imorrn vänder det, då får det vara slut på bortförklaringarna och det är dags att samla ihop kroppsdelarna igen.

Om du själv har svårt att komma igång med träningen efter sommaren vill jag rekommendera Maries inlägg (klicka här) om hur hon gick från att vara en soffpotatis till att bli en hurtbulle. Läs det inlägget sålänge så är jag snart tillbaka.

Det bidde en....

2011-09-01T20:51:00.000+02:00

En dag i våras när jag var ute och cyklade på min racer var jag en mikromillimeter ifrån att sträcka mig rejält i baklåret. I sista stund avlastade jag låret och faran var över, men efter det har jag varit stel just där. Hur mycket jag än har stretchat benet så har det inte velat släppa ordentligt. I och för sig har det inte påverkat löpningen så mycket, men lite irriterande har det ändå varit.

Att ta mig till en massör vore väl det enda rätta. Enkel match kan man tänka, men att boka tid för nåt jag själv ska ta mig iväg på är verkligen mitt sämsta. Om jag bara slapp själva bokningsmomentet så skulle jag mycket oftare gå till både tandläkaren, frisören eller ja - till massören. Det handlar absolut inte om någon telefonskräck, jag ägnar nästan hela dagarna åt att ringa och fixa olika saker, utan det är nåt annat. Jag kommer mig helt enkelt inte för, skjuter det gärna på framtiden.

Så jag gick här hemma och funderade över vad jag kunde använda mig av. Stretcha hade jag ju prövat men jag tyckte inte att jag kom åt det onda stället. Det satt lite djupare in i låret, med en massa muskler och senor i vägen. Istället tänkte jag mig att jag behövde nån sorts pigg, nåt som som jag kunde trycka in i benet utan att huden gick sönder. Kanske nåt jag skulle kunna sätta mig på.

Den som har varit hos en massör vet att de gärna hittar onda punkter som de trycker hårt på några sekunder för att få till en extra blodgenomströmning just där och det var de där onda punkterna jag var ute efter att ge en ordentlig omgång.

Jag drog lite i kökslådorna och hittade en..... kavel. "Hmm, perfekt med två handtag så jag kan trycka in piggen med ordentlig kraft" tänkte jag. Sen kom jag på att jag hade en elektrisk massagearm med några olika munstycken till, bl a ett med en pigg, så den tog jag också. Rafs, rafs i hårsnoddslådan så hade jag bästa fästanordningen oxå och voilà - där hade jag bästa tortyrredskapet.

Och tänk, det funkade superbra. Jag tog tag i handtagen och letade mig fram till de onda knutarna i baklåret och kunde med stor kraft trycka piggen mot dessa samtidigt som jag pressade benet mot piggen. Det gjorde ont på ett skönt vis och kändes helt rätt. Benet blev lite ankommet och var ömt nån dag efteråt, men nu en vecka senare känns det bra igen och stelheten har i det närmaste gett med sig. Sicken grej jag uppfunnit!!

Nu funderar jag på hur jag ska få ut den här på marknaden. Tips mottages tacksamt.

En framtida försäljningssuccé?

Ge hösten en chans!

2011-08-30T20:00:00.002+02:00

Redan förra måndagen kunde jag på min väg till första jobbdagen checka av några av mina favorit-medtrafikanter som jag skrev om i det här inlägget. Det var springande farbrorn och mannen med palestinasjal, fast nu i vit dress och hatt, liksom mannen med shortsen och tidningen. Dessutom mötte jag min tidigare arbetskollegas dubbelgångare som cyklat i motsatt riktning i drygt ett år nu. Honom måste jag nästan försöka stoppa snart för att be att få ta ett kort av och visa min fd kollega. Jag saknar dock några kompisar, bl a kvinnan med Pärlan, papegojan, som hon har på styret. Men jag känner tillförsikt, de lär dyka upp framöver.

Det jag däremot skulle vilja se mer av i höst när vädret börjar kärva, är alla er andra som nu är ute och joggar eller cyklar men som försvinner inomhus så snart det står höst i almanackan. Jag vill uppmana er alla att hålla i den goda vanan ni arbetat in under sommaren. Hösten är för bra för att avstå utomhusträning från, men det gäller att förbereda sig mentalt på att det blir mörkare, höstruskigare. Det har blivit dags att införskaffa diverse nödvändiga kläder, handskar och mössor.

Tursamt börjar väl cykelrean snart, så det är verkligen läge att passa på att köpa en bra cykel som du kan ha hela hösten och kanske till och med i vinter. Mina bästa transportcykeltips kan du läsa här.

Så upp med hakan. Håll i, håll ut och ge hösten en chans!

Hej världen!

2011-08-28T21:46:00.005+02:00

Hallå!? Är det någon där?

Jag är tillbaka.....

Var det någon mer än jag som kände jorden ruckas något förra måndagen, då vardagens hjul kuggade i och åter började snurra? Dags att krypa i arbetskläderna och se till att få nåt gjort igen. Himmel och pannkaka vad långsam man blir av att gå och dra benen efter sig.

Fast lite har vi gjort ändå. Första veckan åkte maken och jag och cyklade (!) på Jylland. Han är ju inte direkt känd för att vara en stor atlet och det var nog tur för både honom och mig att jag lyckades pricka in en halsinfektion första semesterdagen. Halsont och feber är ju ingen direkt hit i träningsvärlden, så istället för att cykla hela vägen från Fredrikshamn till Lönstrup på västkusten så tog vi tåget drygt tre mil och cyklade de återstående 16 km. Och längre än så cyklade vi inte någon dag. Men det var bra ändå, faktiskt så bra att vi planerar för en riktig långcykling endera året. Att korsa Frankrike från Bordeaux till Medelhavet vore spännande.

Cykelsemester alltså, det rekommenderar jag varmt.

Sen har vi mest varit på landet och sparkat på kottar och plockat blåbär. Sista veckan åkte vi till solen och värmen och fyllde på alla energidepåer. Det gjorde gott.

Tränat har jag gjort lite sporadiskt, något mera de senaste veckorna och jag har äntligen satt igång med intervallerna på allvar. Vuxenpoäng på det. Stockholm halvmara ligger bara några veckor bort och i slutet av oktober blir det marathonstart igen. Så ser planen ut.

Tja, det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång då rå.

Välkommen hit igen!

10 kottar - en för varje backintervall

Och nu blir det semester

2011-07-08T13:39:00.004+02:00

Inte blev det mycket filmat i Almedalen inte. Och inte mycket joggat heller. Nej, det blev mest jobb.

Men nu blir det ändring på det och en lång sommarsemester ligger och väntar. Hur bra är inte det?

Jag tar också blogg-semester några veckor och önskar dig en riktigt skön sommar. Jag återkommer, var så säker. Snabb som vinden kommer jag vara då. Och brunbränd.

Som sommarläsning kan jag tipsa om följande tidigare inlägg, en lagom mix av det ena och det andra:

Det gåtfulla folket
Konsten att lura sig själv
En rolig göteborgshistoria
1709-2001
Mot toppen

Almedalen 2011

2011-07-03T14:15:00.001+02:00

Så har det blivit dags att dra till Gotland och Almedalsveckan igen. Ett år har passerat i en rasande fart. I år har jag verkligen stenkoll på allt och åker iväg lugn som en filbunke.

Det brukar dock inte finnas så mycket tid över till annat, så förmodligen blir det inte så många blogginlägg den här veckan (heller...). Däremot tänkte jag försöka fånga upp så många personer som möjligt för korta intervjer om deras löpning och Bambusar/livesändar dessa här.

Frågeställningen blir självklart följande:

Hur ser din löpträning ut
Har du några mål
Berätta ditt bästa löpminne

Så häng med under veckan. Inte ens jag vet vem som kan dyka upp i rutan.

Almedalen 2011

Lusta

2011-07-02T22:13:00.001+02:00

I veckan kom äntligen träningslusten tillbaka. Det gör en jäkla skillnad, att träna med lust eller att träna utan lust och jag har inte känt den sedan Stockholm marathon. Det har mest varit motigt, kantigt och postloppdeppigt.

Men, i tisdags när jag körde löpband på lunchen, en kortis i form av fartökning, kom den. Smackedunk - där satt den! Jag tryckte upp hastigheten med fem minuters mellanrum och sprang efter 25 minuter så snabbt jag mäktade med, tvingade mig att hålla i ytterligare en minut innan jag kände mig nöjd och sänkte farten och joggade de sista minutrarna.

Löpabstinensen satte in redan när jag klev av bandet. Ville ha mera, men jag har inte kunnat mata den lilla fågeln förrän nu ikväll. Det blev fart även den här gången (ska ju bli snabb ju), men idag blev det backintervaller i skogen istället. Först 3 km jogg, sen 10 gånger uppför backen som mätte 135 steg och så en km jogg hemöver.

Och nu sitter jag här igen med världens lust till att ge mig ut och springa igen. Det är nästan så jag frustar och stampar i marken. Ge mig.

En burk ljum sommarkväll

Reset

2011-06-26T21:36:00.000+02:00

Det har blivit dags att resetta mig, vrida räkneverket tillbaka till noll och starta om maskineriet på nytt. Jag gillar inte den här fasen ett endaste dugg men det är bara att bita ihop och göra som gäller. Genomföra träningspassen ett efter ett. Inte låta sig nedslås av den dåliga formen, det motiga och knotiga. Det är bara att ta sig igenom fasen med förvissning om att belöningen kommer så småningom.

Två rejäla urladdningar på tre veckor kräver sitt och igår hade jag inte ens ork att springa hela milrundan som det var tänkt. Formen är verkligen kass. Men som sagt, det är bara att nöta på.

Nya mål behövs och i sommar har jag satt som mål att bli snabbare så nu snackar vi intervallträning. Det går inte att gömma sig längre. Dags att göra, komma till skott. Hur svårt kan det vara?

Så svårt tydligen att jag inte lyckats tidigare, men nu ska det bli ändring på det. Jag siktar in mig mot Stockholm halvmara och hoppas få till en riktig kanontid där. Vem vet, kanske testar jag milen redan den 9 juli då Musköloppet går.

Sen så var det ju den stora frågan om var och när jag springer nästa mara och än är jag inte riktigt helt säker, men just nu lutar det åt en repris på förra årets marathon på Åland. Det ligger rätt så bra i tiden och det är inte allt för långt att åka dit. Och så får min hejjaklack nåt att se fram emot. Tänk vad kul - en utlandsresa i oktober.

Kär gammal vän

2011-06-24T17:26:00.006+02:00

En sista reflektion om Vätterrundan, sen ska jag gå vidare.

Under hela tramptiden, 12,5 timmar, hängde där en liten, liten envis snordroppe på nästippen. Hur jag än försökte fräsa näsan i farten, torka bort droppen med den handskförsedda handen eller snyta näsan vid varje stopp, så kom den tillbaka sekunden efter. Jag hade verkligen ett sjå med den. Jag till och med försökte låta den bara vara och hänga sig allt längre och längre i förhoppning om att den till slut skulle släppa och falla till marken. Men icke. Den hängde sig kvar och blev till dagens humor. Hej gamle vän, vad kul att se dig igen!

Så här i efterhand är jag uppfylld av bedriften att komma runt Vättern och känner ett lugn och ett självförtroende som är svårt att sätta ord på. Jag har lärt känna en ny sida av mig själv och jag blir nyfiken på vad jag mer skulle kunna uträtta här i livet. Den här känslan behöver inte alls ge sig av så snabbt. Den får gärna hänga sig kvar, likt snordroppen, så jag får lära känna den ordentligt och låta den bli en kär gammal vän.

Go och glad midsommar allihop!

Alla inlägg om Vätternrundan
Vätternrundan 1
Vätternrundan 2
Vätternrundan 3
Vätternrundan 4

Analys Vätternrundan 2011

2011-06-22T17:46:00.002+02:00

Det har blivit dags att analysera min insats i Vätternrundan.

Som jag skrivit tidigare kom jag i mål på 16 timmar och 15 minuter, men tack vare färddatorn vet jag att jag rullade i 12,5 timmar. Det innebär en snittid på 24 km/h och det tycker jag inte är så illa för en nybörjare. Särskilt med tanke på att jag inte lyckades haka på någon grupp mer än de första två milen. Därefter skötte jag allt trampande själv.

Inför loppet kände jag en oro för att starta mitt i natten, men det var aldrig några problem. Adrenalinpåslaget var gigantiskt och jag tänkte inte på att det var natt och att jag egentligen borde ligga och sova.

För mig blev det nödvändigt att stanna i samtliga 9 depåer. Det var skönt att få sträcka på benen, vila nacke och rumpa och få i sig energi. Förvånande nog kände jag mig nästan 100% pigg och fräsch när jag satte mig på cykeln igen efter stoppen. Det gick lätt att trampa på i ungefär 1,5-2 mil, sedan kom det nack-och rumponda tillbaka och blev till en utmaning att bemästra fram till nästa depå. Jag hade med mig lite egen skaffning också, en gel, torkat salt kött, två energibars. Allra mest fart fick jag av gelen, så såna skulle jag haft fler av.

Träningen inför loppet var egentligen ett skämt. Jag borde ha tränat många längre sträckor än de 3 st 5-6 milare jag kört, för att kunna göra riktigt bra ifrån mig på loppet. Men det har bara inte funnits tid och jag har velat fokusera på löpningen och Stockholm Marathon, så på nåt vis fattade jag inte förrän i förra veckan att jag skulle ut och cykla 30 mil.

Min absoluta styrka, förutom envisheten, är att cykla i brantare uppförsbackar. Där är jag riktigt stark. Även på plattmark kommer jag upp i bra fart, mellan 29-30 km/h. Sega uppförslut däremot suger fett.

Många gånger tänkte jag aldrig mer en Vätternrunda, men OM det nu ändå skulle bli av så skulle det vara av två anledningar: Den ena skulle vara för att hjälpa någon annan att ta sig runt. Den andra skulle vara för att få känna på hur det är att få cykla snabbt i klunga hela vägen. Att få vara en del av en större organism.

Idag är jag för övrigt helt återställd och längtar efter att få komma ut och springa igen. Det var alldeles för länge sen sist.

Alla inlägg om Vätternrundan
Vätternrundan 1
Vätternrundan 2
Vätternrundan 3
Vätternrundan 4

Några tankar från VR

2011-06-20T16:54:00.007+02:00

Man skulle kunna tro att man under 16 timmars cyklande i ensamhet skulle ha löst ett och annat världsproblem när man rullat i mål, men så funkar det inte alls. Den smarta delen av hjärnan har gått och fiskat och det enda man tänker på är sånt som "trampa på", "det går bra", "en liten bit till". Det blir något enahanda efter ett tag.

På något vis måste jag ändå ha registrerat en massa saker som hjärnan nu har börjat bearbeta och ut spottar den en massa data. Analyserna av dessa har vi inte kommit till riktigt än.

T ex kan jag konstatera att världen har begåvats med en fantastisk variation av rumpor. En del i väldigt slitna cykelbyxor. De kantigaste tillhör cykelproffsen.

På cykellopp blir vi alla en enda stor familj och vi har inga problem att kissa tillsammans.

Jag förundrar mig över hur en sån till synes enkel sak som att servera bullar, saltgurka, bananer, kaffe och fyra olika sorters drycker kan göras på så många olika vis. Klart bäst var de i depån vid Boviken. Där var det snyggt, upphällt och klart, funktionärerna var på gott humör och de var redo att ta emot 18000 cyklister.

I löparlopp klär en del ut sig i tokiga utstyrslar. För att var crazy i Vätternrundan cyklar man på militärcykel, mountainbike eller knasigast av dem alla; en SvD-lånecykel.

Osannolikt nog var jag också med om ett mirakel. Min lilla ärthjärna hade fått för sig att det var 22 km till nästa depå, när det i själva verket var 37 km (vilket klart och tydligt var utmärkt vid föregående depå). I det här läget av Rundan var depåerna min räddning och jag längtade ihjäl mig efter att få rulla in i dem och äta kardemummabullar. Jag cyklade på och cyklade på men det fanns ingen depå i sikte och jag misströstade rejält. Den som åkt på bilsemester med griniga ungar fattar läget tror jag.

Men så uppenbarade sig vid en parkeringsplats en mamma med sina två döttrar och de bjöd på hemmagjorda chokladbollar. Jag säger bara det, de här chokladbollarna var inga såna där kletiga oformliga boll-wanna-be´s man fått med sig hem från dagis ett otal gånger. Nehej, nu snackar vi proffstillverkade chokladbollar. De var helt perfekta. Runda, hårda, fortfarande kylskåpskalla och noggrant rullade i pärlsocker. Och smaken sen, mmmm, choklad och socker i en fantastisk symfoni. Det var såååå gott och jag tog så små tuggor jag bara nånsin kunde för att den enda boll jag lyckats fånga i farten skulle räcka i en evighet. De tre kvinnorna har för alltid en plats i mitt hjärta och jag tänker skicka deras vänlighet vidare på något vis så snart jag får tillfälle.

Ja, det var väl ungefär sånt jag tänkte på en rätt så ovanlig lördag i juni år 2011.

Det går lika bra med en lånecykel

Alla inlägg om Vätternrundan
Vätternrundan 1
Vätternrundan 2
Vätternrundan 3
Vätternrundan 4

Som i en dröm

2011-06-19T20:04:00.002+02:00

Som i en dröm cyklade jag ut i natten. Fullmånen sken över fälten, motvinden friskade i. Ett pärlband av röda baklysen visade mig vägen. Jag lät mig dras med in i det overkliga. Tiden upphörde att existera.

Om det inte vore för de två praktfulla blåmärkena vid sittknölarna, de ömma knäna och medaljen på nattduksbordet skulle jag inte tro att jag varit ute och cyklat i 16 timmar. Det känns alldeles ogreppbart, på sant helt overkligt.

Äventyret startade planenligt vid elvasnåret i fredags då bror min hämtade upp mig och körde mig till Motala där jag hämtade nummerlapp och ordnade liggplats i ena sporthallen. Bror sa hej då och körde vidare mot Jönköping. Jag monterade fast den nyinköpta färddatorn på cykeln och beredde mig en sovplats i ena sporthallen. Blåste upp luftmadrassen, puffade till kudden och tog mig en tvåtimmarsslummer. Surrealistiskt bara det.

Fick ytterligare en tvåtimmarslur innan väckarklockan ringde 23.00. Bytte snabbt om, käkade en räkmacka och rullade iväg mot starten en timme i förväg.

I startområdet var det full fart. Den ena gruppen efter den andra släpptes iväg. Månen gjorde entré. Snappade upp tips från några erfarna vätternrundare; ta det lugnt sa någon, åk inte med i klunga så någon annan. Åk med i klunga sa den sista jag pratade med och det lät så enkelt när hon förklarade hur det funkade att jag byggde upp självförtroendet och tänkte att jag visst skulle kunna göra detta trots att jag aldrig gjort det förut.

00.44 var jag äntligen på rull och tiden upphörde att existera. Var det natt, morgon, dag, kväll? Jag vet inte. Det enda som gällde var att hålla cykeln i rullning, att trampa på. Nånstans vid Gränna ljusnade det, i Jönköping mötte brorsan upp i depån. Vi tog en fika och han peppade mig till att fortsätta.

Rullade sen in i den surrealistiska filmen igen där allt handlade om att ta sig framåt. Blickade nu ut över Vättern från väster och kunde inte förstå att jag varit därborta på andra sidan för några timmar sedan. Hur gick det här till egentligen? Hur många mil har jag cyklat?

Slog bort en av de förbjudna tankarna; den att tänka på hur långt jag hade cyklat. En annan var att tänka på hur långt det var kvar. Båda dessa tankar ledde direkt till den mest förbjudna tanken av dem alla; den om att ge upp, och den låg så lurande nära hela tiden.

Vid kl 8 hade jag kommit 14 mil. En mansålder senare var jag i Karlsborg. Sen rätt vad det var hade jag bara 5 mil kvar. Målet började finnas inom räckhåll och jag vågade räkna ut sluttiden. Max 3 timmar kvar, raster inkluderat. Bara att trampa på, tänka på nåt annat än det nack- och rump-onda.

I Medevi bjöd de på en alldeles särskilt brant backe. Där satt folk uppe vid krönet och tittade och applåderade oss som lyckade ta oss upp, precis som i ett gammalt lustspel. Någon var till och med utklädd i 1700-talskläder dagen till ära. Där låg också den sista depån och jag stannade även här. Åt den sista av de 18 kardemummabullarna jag petat i mig under dagen och unnade mig till och med en nackmassage som räddade mig de sista två milen.

Nu var jag ivrig att komma i mål och fick ett tag för mig att de två milen skulle kännas så korta som två kilometer, men det gjorde de inte. Nejdå, det tog fortfarande 25 minuter för varje mil och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera min frustration. Jag ville vara framme. Nu!

Några som hade mer bråttom än mig svischade förbi. Det var sub-7-gruppen. Det var maffigt. 40 starka män i vit/grön/röda kläder, väldrillade som rörde sig som en organism i sisådär 55 km/h. De kom i mål på omkring 6:50.

Själv rullade jag in på 16.15 och som jag grät. Det var över och jag hade klarat det. Verkligheten kom tillbaka och klockan slog 17:01.

I mina drömmars värld

Alla inlägg om Vätternrundan
Vätternrundan 1
Vätternrundan 2
Vätternrundan 3
Vätternrundan 4

FAQ Vätternrundan

2011-06-16T12:11:00.003+02:00

Hur känns det?
- Bättre och bättre. Den blåa tonen som huden antog tidigare i veckan har nästan försvunnit.

????
- Jo, ibland inför tävlingar och särskilt i början av loppen, förvandlas jag till Butter-Smurfen. Han som börjar alla meningar med "Jag hatar". Det handlar enbart om prestationsångest.....

Några skador?
- Nej, inga skador men jag känner mig lite kantig fortfarande efter Stockholm Marathon. Försökte springa i förra veckan men det kändes som att springa på styltor. Har inte riktigt fått ihop kroppen till en enhet än. Men nu är det inte löpning som gäller utan cykling och det har jag inga som helst problem med. Benen är starka.

Inför VR sägs det att man ska ha cyklat 100 mil under våren. Har du gjort det?
- Just detta har jag faktiskt uppnått. Sedan nyår har jag skrapat ihop 133 mil, men det mesta är ju korta distanser på en eller 1,5 mil. Som längst har jag cyklat 6 mil. Uppemot 15 mil ska inte vara några problem, men sen börjar det nog ta emot.

När startar du?
- 00.44. Det blir en utmaning, men jag tänker inte försöka ändra tiden utan tar det som det kommer. Blir spännande att cykla i mörkret och sen få följa soluppgången. Det finns nog ingen vackrare vy än den över Vättern. Jag har många gånger tänkt att "här skulle man bo" när jag susat förbi där tidigare.

Vilken tid siktar du mot?
- Omkring 15 timmar skulle jag tro men just den här gången har tiden ingen som helst betydelse. All fokus ligger på att ta sig runt.

Hur ska du klä dig?
- På natten är det kallt, så då har jag löparställ (med cykelbyxor under), underställ, handskar, halsduk och mössa. Sen får jag plocka av mig allt eftersom dagen gryr. Det finns depåer där man kan lämna kläder.

Hur lägger du upp loppet?
- Det gäller att trampa på hela tiden och att dela upp loppet i kortare delmål. Börjar man tänka på hur långt det är kvar redan vid start blir man knäckt. Jag har fått tipset att inte stanna för länge i depåerna eftersom det stjäl så mycket tid. För varje 10 minuter extra som man stannar missar man km under däcken. I slutänden påverkas man av den totala tiden man varit ute. Det är klart att jag kommer stanna till och fylla på energi, men det gäller att det inte blir för långa raster.

Direktsänder du?
- Nej. Batteritiden för telefonen är för kass så jag kommer ha en annan telefon med mig. Jag spelar in några snuttar och lägger ut här på bloggen efteråt istället.

Lycka till!!
- Tack så mycket.

Hon bara förbereder sig

2011-06-15T12:33:00.001+02:00

Jag nördar runt på cykelbloggar och cykelforum (www.cykla.se) för allt vad jag är värd och hittar det ena användbara tipset efter det andra. Jag dras med i entusiasmen inför Vätternrundan och börjar känna mig riktigt laddad. Det är verkligen Internet i sitt esse! Hur gjorde man förr? Ringde nån? Eller läste en artikel? Herregud så trist.

Här t ex hittade jag några regler att hålla sig till: The Vätternrundan rules

Och så lite matnyttigt om vilken kadens som är mest energisnål för kroppen (låt dig inte avskräckas, jag behövde läsa texten en fem-sex gånger sådär för att fatta på riktigt. Fast kanske inte allt ändå...): Over the hills blogg

Tror inte jag sagt det förr men jag älskar kartor. Det är något alldeles särskilt med dem. Kan försjunka mig helt i dem hur länge som helst. Där finns så mycket kodspråk som när man väl lärt sig det öppnar dörren till en ny värld.

Här är en perfekt karta för Vätternrundan, dessutom med markerade punkter till alla stopp. Jag kommer se till att ha en detaljerad karta med mig på cykeln: Banans profil

För övrigt ser fredagens och lördagens planeringen ut såhär:
11.00 avfärd (den lilla hejjaklacken (endast brorsan) skjutsar snällt till Motala)
14.00 ankomst Motala
14.00-18.00 registrering, inköp cykellyse, inköp annat skojjigt, folkvimla, käka
18.00 se de första köra iväg
18.15-00.30 chilla, sova, packa iordning, förbereda
00.31-00.43 i startfållan
00.44 start
00.45-04.43 rulla på hur lätt som helst, se solen gå upp över Vättern. Brorsan tittar fram i Jönköping och hejjar på
04.44-08.43 rulla på rätt så lätt
08.44-12.43 rulla på inte så lätt längre
12.44-15.44 rulla på inte alls så lätt längre, ont i rumpan
15.45 rulla i mål
15.46-17.59 njuta, njuta, njuta
18.00 bli upphämtad av hejjaklacken och skjutsad hem

Mitt startnummer är 239984 och om du vill följa mina tider från Starten - Gränna - Bankeryd - Hjo - Aspa - Medevi - Målet kan du skicka ett sms med texten VR 239984 (mellanslag mellan R och 2) till 72700 (kostar 30 kr).

Det kom ett mail

2011-06-14T16:43:00.001+02:00

DU KLARAR DET HÄR. TÄNK PÅ ALLT ROLIGT UTMED BANAN – DET ÄR RENA SIGHTSEEING TUREN. DET ÄR BARA EN CYKEL SOM MAN KAN VILA PÅ. PLATTA ASFALTSVÄGAR. GOD MAT. SNYGG MEDALJ. PRESTATION. RESPEKT.

Vad skönt det är med kompisar som tror på en.

Därför

2011-06-13T17:15:00.002+02:00

Ibland får jag den klassiska frågan varför. Varför ska du springa marathon?
"-Därför!" brukar jag svara. Därför att jag vill. Det behövs inte förklaras mer än så. Jag gör det eftersom jag kommit så långt i min löparutveckling att jag är redo och känner entusiasm inför uppgiften.

I ett anfall av entusiasm över landsvägscykling anmälde jag mig i höstas till Vätternrundan och den senaste veckan har jag nu frågat mig själv varför jag ska cykla den. Entusiasmen har falnat något, distansen känns skräckinjagande och jag kan inte bara enkelt säga därför utan krånglar till det med en massa konstgjorda för att.

För att jag har anmält mig och betalat avgiften.
För att jag har en bra cykel.
För att jag är bra grundtränad och om jag någon gång ska köra Vättern så är det nu.
För att jag inte gillar att vika ner mig om jag föresatt mig något.

Min kompis Annika som cyklade Vättern för några år sedan gav mig fler "för att-argument" i helgen så jag plussar på:
För att det är så jäkla kul och man träffar så mycket folk.
För att det är en sån häftig upplevelse att gå i mål.
För att det är nedförsbacke till Jönköping.

Inte smäller det lika högt som därför inte, men jag tänker köra. På av bara tusan.

Dags att pumpa däcken. Motala here I come!

Redo

Analys

2011-06-02T21:25:00.004+02:00

Kvällen bjöd på vacker fågelsång, vindstilla solnedgång och fyra rådjur på ängen. Och årets första myggbett. Sommaren är här och om en vecka börjar sommarlovet. Den här tiden på året är den absolut bästa. Allt det härliga, somriga ligger framför en.

Förutom maran som nu ligger bakom mig. Det känns tomt och lite overkligt att jag sprang den för bara några dagar sedan. Redan har minnet suddat lite här och lite där, stuvat om lite och förskönat en del. Stelheten har gått över och jag börjar märkligt nog redan längta efter ett nytt marathon.

Det har blivit dags att analysera loppet och se vari förbättringspotentialen består.
Uppladdningen var helt perfekt. Lagom med träning de sista två veckorna, bra fokus med fjärilar i magen dagarna innan. Bra med grötfrukost och sen två räkmackor innan start. Det la sig som bomull i magen och höll mig mätt loppet igenom. Bra också att vara på plats i god tid innan starten.

Första halvan rullade det på riktigt snabbt. Jag förvånade mig själv med att hålla ihop så pass bra och kände mig stark. Det var verkligen inga problem. Jag sprang helt utan tanke på kilometrar eller hur långt det var kvar. Hade inga dippar. Löpsteget var helt normalt. Jag njöt.

På Tegeluddsvägen, efter saltgurkan kom första svackan. Jag pluggade i lurarna och lät musiken hjälpa mig framåt. Vid 26 km talade jag om för hela världen att jag hade ont och att det här med maran verkligen inte var roligt. Det började göra ont i höften, runt höftkulan och steget kortades något. Tiden sinkades. Försökte inte tänka på hur långt det var kvar utan sa till mig själv att jag först vid 37 km kunde börja tänka på målgången. Tills dess skulle jag bara fokusera på att ta mig förbi närmaste kilometerskylt.

Jag drack vatten vid varje vätskestation och energidryck i början och i slutet av loppet. Åt allt det andra som bjöds, banan, energibar och saltgurka. Hade också med en egen energibar som jag tog tuggor av då och då. Svarade direkt på energitillförseln, benen piggnade till och det gick bättre att springa ett tag. Nästa gång måste jag få i mig ännu mer energi på slutet.

Psykologiskt kände jag mig mycket, mycket starkare den här gången. Det ger en trygghet att skaffa sig rutin, man vet vad som väntar.

Det stora problemet är smärtan som utvecklas efter knappt 30 km, oavsett vilken hastighet jag håller, och den hoppas jag kunna komma tillrätta med genom att dels springa längre långpass (vilket jag sa redan efter Åland marathon) och dels börja styrketräna låren och rumpan. Sedan i julas har jag rätt frekvent kört armhävningar och situps vilket gjort bålen starkare och det hjälpte mig mycket i lördags.

Bra, då har jag lite att träna på och medan jag gör det ska jag fundera på vilken som blir min nästa mara.

Sommartider hej, hej

Kära älskade kropp

2011-05-30T21:28:00.004+02:00

Det är skoj att se vad handen lägger i varuvagnen när man handlar mat dagen efter ett marathon. Jag låter kroppen bestämma och hoppsan - där slank en sillaburk ner och så en camembert, lite rostbiff, hommus, och å vad gott med lite kakor. Och chips!! För att inte tala om det rökta kalkonbenet.

Mmm, kroppen är bra på det där med att se till att få i sig det den behöver. Och det är bara att låta den hållas.

Jag känner mig oförskämt fräsch må jag säga. Förutom den stora hungern och lite träningsvärk i vänsterlåret har jag inga stridsskador what so ever. Tånaglarna är intakta, har inga skavsår någonstans, kan både sätta mig ner och ställa mig upp utan alltför stort pustande. Nej - det känns riktigt, riktigt bra. Är till och med sugen på att springa mera.

Och det är just det jag har vunnit på årets träning. Jag nådde inte målet tidsmässigt, men jag har blivit starkare och är mer vältränad nu än jag nånsin varit. Jag återhämtar mig snabbare efter träningspassen och som en dubbelbonus har jag inte varit förkyld på över ett år, vilket i sig är värt att fira bara det.

Det är såna argument jag får plocka fram nu för att göra upp med min besvikna del när det gäller sluttiden. Jag tänker stryka miss från misslyckandet och istället tänka "lyckandet" och vara glad över att min kropp funkar så bra. Den ska få sin tid att bygga sig starkare och jag ska mata den med precis vadhelst den önskar. Sålänge den inte vill ha lever vill säga. Där går gränsen.

En första reflektion

2011-05-29T21:43:00.003+02:00

Tänk att springa med nummer 2 på magen. Nr 2 alltså - inte nummer 21447.

Hur känns det? Gör det ont?
Det ser ut som att det inte gör ont. Det ser mer ut som att han är ute och springer en kort 5-km-runda en söndagförmiddag. Som om ingenting. Jag blir förbannad. Han kan väl ändå svettas lite. (Fast det är klart jag inte blir förbannad på riktigt - bara impad.)

För att inte tala om Isabellah Andersson som gick i mål på 2:37:28. Nyligen opererad dessutom. Mäkta imponerande. Men såååå långt från mig. Jag kan inte fatta att vi ens tävlat i samma lopp.

När hon gick i mål var jag ungefär vid 25-km-kontrollen ute vid Djurgården. Där och då började det kännas lite motigt. Jag hade bestämt mig för att satsa allt, tänkte att det kanske inte blir fler maror för mig. Bäst att ge allt. Så jag hade hittills sprungit på rätt bra och gjorde den ena jämna tiden efter den andra.

5 km 27:59 (5:36)
10 km 56:15 (5:40)
15 km 1:23:47 (5:31)
20 km 1:52 (5:42)
Halvmaran 1:58:31 (5:42)

Här tar vi en liten paus, för i höstas sprang jag Stockholm Halvmarathon på 1:56:58. Då kände jag mig rätt så mör när jag kom i mål...

Shit vad jag var nöjd hittills. Kände att jag hade god marginal till en riktigt bra tid. 4.26.33 på Åland borde krossas med minst 10 minuter.

Nu startar vi filmen igen. Från här gick det sorgligt nog utför. Vid Djurgårdsbrunn kom jag ifatt 4-timmarsgruppen, men bara en vätskestation ifrån seglade de iväg i solnedgången.
4.15-gruppen dundrade förbi mig vid Västerbron (jag hatar de där fartgrupperna innerligt och heligt!! De är så otroligt tydliga i sitt budskap. Ska du lyckas springa på 4:15 - kom med oss - annars inte en chans) och jag hade inte ett uns av kraft att öka steglängden för att hänga på dem.

Nej, jag var körd, fucked up. Benen värkte. Så in i helvete. Eller hellbete som sonen så gulligt sa när han var 3 år. Hellbete, hellbete. Vid Stadshuset stod en funktionär och såg orolig ut. Kändes som han ville plocka mig av banan.

Kom att tänka på mina absoluta hjältar, bergsbestigarna, som försöker ta sig upp för Mount Everest och som får svara på de enklaste testfrågorna, (typ hur långt är en km eller vem är snyggast i Stockholm Marathon- eller nej, kanske inte just den frågan) från baslägret för att man ska ha koll på om de fortfarande är ok (om de svarar 120 meter på första frågan får det inte fortsätta upp till toppen).

Dags att skärpa sig tänkte jag och gav funktionären mitt största leende och fick springa vidare utan mankemang. Lite senare blev jag något paranoid när en kvinna vid vätskestationen ropade Hejja Lotta. Hur fan kunde hon veta vem jag var? Men så fattade jag - det stod ju på min nummerlapp.

Jag=guldfisk

Om du nu har sett min finfina direktsändning så finns där ett klipp från ungefär 27 km då jag säger att det är tamigfan inget kul alls att springa marathon. Bry dig inte om det inlägget! Inte alls. Sudda bort bara.

Men - det är just vid 27 km som jag undrar som mest vad det hela går ut på. Det är såååååå långt kvar. Jag blir bara förbannad. Kan jag inte vara framme snart? Men nej, det ska springas jag vet inte hur många djävla kilometer till.

I alla fall - jag kom i mål. Ian Wachtmeister hejjade på mig i år igen, men i år hade han kallat ihop sitt kompisgäng som spelade en förfärlig musik utanför Dramaten, men skit samma. De förgyllde tillvaron, liksom alla andra som hejjade på.

Det är helt fantastiskt att få vara en del av detta och även om det är så fruktansvärt jobbigt och man bara vill lägga ner och ta närmaste mc hem, så känns det helt otroligt att ha lyckats ta sig igenom detta ännu en gång till.

Sen var det skönt att få bräcka rekordet, om än så bara med 3 sekunder. Och jag lovar - jag hade inte kunnat springa snabbare nånstans, jag tog verkligen ut mig och använde varenda liten energignutta som överhuvudtaget var möjligt.

Imorse gick tankarna till mina finska medlöpare (och de var inte få må jag säga - fy sjutton vad de framhävde sina ishockeyresultat) och jag log lite i mjugg när jag funderade på hur det kändes för dem som fått överslafen på båten hem. Kul att ta sig ur den på morgonen - NOT.

Nytt personbästa

2011-05-29T07:19:00.003+02:00

Vad ska man säga?

Så mycket tränande, så mycket fokuserande, så mycket av allting för tre ynka sekunder. Hur är det ens möjligt att på en så lång sträcka komma i mål på en tid som motsvarar fyra-fem steg. Ställ gärna klockan efter mig nästa gång jag springer maran om du t ex tänker laga något långkok som behöver puttra i sisådär 4 timmar och 26,5 minut.

Det nya perset ligger nu alltså på 4:26:30 mot tidigare 4:26:33.

Men - såklart - jag är supernöjd ändå. Marathon är förtvivlat jobbigt att genomföra och det är en bedrift att ta sig i mål. Snart ska jag berätta hela historien.

Bara några meter kvar nu

Stockholm Marathon direktsändning

2011-05-28T08:52:00.000+02:00

Sådär, nu är allt klart för start.

Hoppas tekniken är med oss idag. I år utökas rapporteringen från Stockholm marathon med live-sändning även från brorsan. Häng med!!

Direktsändning Stockholm marathon 2011

Från Lotta (Klicka på More för att se alla inslag)

Från Fredrik (Klicka på More för att se alla inslag)

Låtlista - check

2011-05-27T18:26:00.000+02:00

Min låtlista för imorron för den nyfikne.

http://open.spotify.com/user/pelotten1/playlist/6M6F3gocPoCuTnT1Qx7uXI

FAQ Stockholm Marathon

2011-05-27T14:23:00.000+02:00

Hur känns det?
- Otroligt bra. Jag är fylld till bredden av energi och nervositet.

Några skador?
- Inga skador, men väl en känning i baksidan av högerlåret. Hoppas, hoppas inte det blir några problem av det. Jag tar ett varmt bad imorrn bitti, smörjer in benet med Ormsalva och värmer upp ordentligt innan loppet så blir det säkert bra.

När startar du?
- 10.40 går starten i min startgrupp.

Vilken tid siktar du mot?
- Haha, du skämtar. 3:59:56 såklart!!

Hur ska du klä dig?
- Väderprognosen har ju ändrats en del sista veckan och nu ser det ut som att det blir 15 grader och molnigt imorgon och då vill jag nog springa i långbent. Och så en knallorange tröja till det. Några solglasögon lär inte behövas.

Hur laddar du ikväll?
- Tar det lugnt, sträcker på högerbenet. Käkar spaghetti och köttfärssås. Lägger fram allt jag ska ha med imorgon. Kollar på någon rolig film.

Och imorgon?
- Jag vill vara tidigt på plats, ca 2 timmar innan. Äter havregrynsgröt hemma och tar med två räkmackor som jag tänker äta när jag kommit till Stadion.

Hur lägger du upp loppet?
- Jag funderar på att ta hjälp av en farthållargrupp. Har inte riktigt bestämt mig än. Annars är det väl bara att försöka hålla ihop så långt som möjligt, att hela tiden röra mig framåt i så jämn fart som det bara går och att njuta av att äntligen vara på väg.

Direktsänder du?
- Om tekniken är med mig blir det några glimtar från både här och där. I år kör vi stereo för brorsan, min ständiga hejjaklack, sänder också från sin horisont. Båda sändningarna finns att se här på bloggen.

Lycka till!!
- Tackar, tackar. Det här ska bli skoj!

Hejja, hejja

2011-05-27T12:00:00.001+02:00

Vad gör man inte för lite uppmärksamhet?

Det kan verka konstigt, men just de där "sekunderna av fame" utmed banan gör skillnad. Hejja-klacken är otroligt viktig. Alla kända ansikten som dyker upp längs maran hjälper mig framåt. För en liten stund rycker jag upp mig, vinkar, skrattar. Endorfinerna strömmar till och det går mycket lättare att springa.

Imorgon hoppas jag få se Hélène på Skeppsbron, Lena på Södermälarstrand, kanske Marie-Louise och någon mer på Västerbron. Sara och Ariella ska också ut och hejja, men de vet inte riktigt var de kommer att stå. Mamma tar tunnelbanan mellan olika platser och dyker upp lite planlöst här och där. Maken kör moppen och tittar fram vid Västerbroplan, Torsgatan och Filmhuset. Och så bästa brorsan som tar cykeln och följer mig så gott det går. Han får en paus i sitt schema medan jag springer runt Djurgården.

Barnen däremot är fullständigt ointresserade av mammans tossigheter och väljer att stanna hemma. Trots mitt lock och pock. Om de ändå är lite nyfikna på hur det går för mig kan de följa mig via min live-sändning här på bloggen.

Bettan sitter på Fåfängan och följer mig på distans genom att beställa mina mellantider via sms.
(Gör så här för att få dem: Skicka sms till 72700 och skriv: SM 21447 (SMmellanslag21447))
Kanske, kanske att Gun dyker upp nånstans också. Sen så har jag ju förstås resten av publiken att tanka energi från också.

Jag passar på och tackar er alla för ert stöd redan nu. Det värmer i hjärtat och som sagt, det gör verkligen skillnad.

Men så var det det där med plakat och banderoller. Det hade varit skoj. Som i Idol ungefär. Hejja Lotta, du är bäst Lotta eller hjärta Lotta eller nåt sånt.

Fast det är nog lite för mycket begärt av mina vänner. Därför har jag gjort en egen banderoll som jag ska hänga upp på balkongen på jobbet. Det är ju ingen som behöver få veta att det är jag själv som gjort den tänker jag. Och den kommer ge mig styrka och energi båda gånger jag springer förbi den. Precis så mycket att jag orkar ta mig till nästa energipåfyllning.

Ses imorrn!

Hejja, hejja

Underbart är långt

2011-05-26T08:49:00.006+02:00

Fortfarande helskinnad och oförkyld. Tackar, tackar. Det har börjat spritta i kroppen och jag känner mig som en draghund just nu, beredd att sticka iväg i raketfart.

Kan inte annat än jämföra maran med ett koncentrat av en förlossning. "Graviditeten" är nästan lika lång, förberedelserna lika minutiösa och den sista tiden längtar man till att det hela ska sätta igång. Smärtan är svår att jämföra, båda gör ont på olika vis, men förloppet och tiden känns igen. Gemensamt för dem båda är att de ger en mycket speciella upplevelse som man kanske bara får vara med om någon eller några gånger i livet och det gäller att försöka vara närvarande till 100% hela tiden, trots smärtan och lidandet, och få med sig så många positiva minnen som möjligt. Mitt i det hela finns något alldeles särskilt, något fantastiskt och underbart.

Något mer som är alldeles särskilt, är mitt liv med min man och igår firade vi 20-årig bröllopsdag. Tänk vad tiden går fort när man har roligt!

Men på lördag får tiden inte gå för fort. Vid 14-snåret tänker jag stoppa klockan ett tag och bara njuta av att vara mitt i.

20 år senare

Rädd, räddare, räddast

2011-05-24T16:57:00.000+02:00

Så här de sista dagarna innan loppet tilltar den stora nojjan. Inte nog med att jag är fundersam över om träningsmängden räcker till - nu gäller det att hålla sig på benen också. Att inte bli förkyld, inte vricka fötterna, inte ramla och slå sig.

Simpla saker som att gå nerför trappor, lyfta matkassar, hänga tvätt har förvandlats till olycksfällor att se upp för. Inte ens jobbet erbjuder en säker miljö med det överblivna kaffebrödet från olika möten som ligger och dräller i köket eller påskäggen som inte åts upp i påskas och som nu plockas fram ur gömmorna och bjuds hej vilt på. Jag behöver inte den sortens energi/viktpåslag! Ska ju bara äta sunt den här veckan...

Jag köpte nya skor med clips till min racer och provade dem för första gången förra veckan. Gjorde genast klassikern då jag inte fick loss foten från pedalen tillräckligt snabbt vid ett rödlyse och välte omkull. Mitt på värsta gångstråket vid Drottninggatan. Hur pinsamt som helst. Inte ens när jag låg där som skalbagge på rygg fick jag loss foten från clipset utan blev tvungen att ta av mig skon för att över huvud taget komma på fötter igen. Folk runtomkring uppmärksammade mig också extra mycket och var så snälla och frågade hur det gick medan jag själv bara ville sjunka genom jorden. Jag skippar racercyklingen den här veckan.

Och hemma ska vi inte tala om - där kan jag definitivt inte slappna av. Där finns t ex varma thé-muggar med hett vatten som kan hällas över mig, katter som smyger runt och klänger sig fast i mina fötter med sina vassa klor, och hur var det nu igen med eluttag i våtutrymmen - vågar jag torka håret?
Vinterjackorna får hänga kvar i hallen några dagar till, jag tänker inte klättra uppför stegen till vinden med dem innan söndag. Och gräsklippning - det kommer inte på fråga, jag vill ha alla tår kvar på lördag.

Ta mig sjutton - ALLT känns farligt just nu!! Jag värjer mig genom att inte lägga nycklarna på bordet, låtsas inte se de svarta kattorna som springer över vägen och så håller jag mig undan från stegar what so ever. Sen var det nåt med vitlök runt halsen och salt som ska kastas bakom axeln, spott som ska spottas tre gånger i motvind och hålla fingrar som ska hållas i kors, men tänk om jag inte gör rätt saker i rätt ordning?

Ghhaaaaaaaaaaa

Nykomling i familjen

2011-05-23T12:25:00.001+02:00

Jag har införskaffat en ny bil. Eller ny och ny, jag håller mig fortfarande i REA-pris-klassen. Har väldigt svårt att försvara ett dyrare inköp med tanke på att jag bara kör några mil i veckan. Det är till och med så att jag inte hade köpt någon mer bil om det inte vore för att sonen ska börja övningsköra och maken är väldigt rädd om sin tjänstebil.

Genom åren har jag haft den ena REA-bilen efter den andra vilket medföljt att jag numera måste ställa följande frågor inför bilköp:

Går bilen att starta?
En sommar, lagom till semestern, då jag, mamma, ungarna och en kusin till dem skulle åka och tälta på Österlen köpte vi en Ford av combimodell. Funkade skitbra vid själva köptillfälelt, men väl framme i Skåne började den krångla. Gick ibland att starta - gick ibland inte att starta.

Första gången problemet uppdagades lyckades jag leta upp en annan bil med startkablar (inte det enklaste i högsommarvärmen) och fick igång spektaklet. Men så kunde vi ju inte hålla på och eftersom felet mer verkade ligga i tändningen än i ett dåligt batteri såg jag till att fortsättningsvis parkera i nedförsbacke och sedan lyckas igång bilen på rull. Och när det inte fanns någon nerförsbacke fick alla medpassagerarna snällt kliva ur och putta på tills den startade. Sicken bra träning de fick de kära barnen och mamman. Glada var de också!

Kan man kliva in genom framdörrarna?
En helt naturlig fråga efter att ha haft en SEAT Ibiza några vintrar. Här kan du läsa hur det t ex är att ta sig ut från en parkeringsplats en kall dag när framdörrarna inte går att öppna.

Funkar fläkten?
Av alla frågor är den här den viktigaste. Bilar utan fungerande fläktar borde inte ens kunna startas, särskilt inte regniga dagar då insidan av fönstret immar igen.

Den nyinförskaffade bilen av märket Alfa Romeo svarade ja på alla frågor, så då var det inte så mycket mer att bråka om. Nu ska vi bara hitta ett passande namn på den också. Några förslag?

Ny familjemedlem

Att stilla sin oro

2011-05-21T08:40:00.002+02:00

Det är tidig lördag morgon. Jag smyger mig upp medan resten av familjen sover vidare. Måste kolla formen. Kan jag verkligen springa fortfarande? Ibland får jag ju för mig att jag tappat den förmågan. Hur illa är det med baklåret? Det är sex dagar sen jag kände efter senast.

Vilan är bedräglig. Hur ska jag veta att den gör mig bättre, starkare och inte tyngre och tröttare? Måste ut och kolla, sen kan jag vila mera.

Äter gröt och dricker mina två koppar varmt vatten som jag alltid gör. Silverte - det är grejer det. Väcker de stela lederna, trampar på stället, svänger med armarna, böjer och stretchar. Känner mig redo att ge mig av.

Morgonjoggen är den bästa joggen. Den är mer meditativ än kravfull. I lugn och ro får man dra igång maskineriet och starta dagen.

Springer bort över flygfältet, förbi kyrkogården, rundar Brommaplan och tar mig sen vidare till stora korsningen vid Ulvsunda. Löper över Huvudstabron. Så här en lördagmorgon har bilförarna annat för sig, det är ovanligt lugnt. Springer ner mot Bällsta bro och är snart hemma igen.

Rundan är inte särskilt vacker, underlaget är asfalt men den tillhör mina favoriter. Den är lättillgänglig och tar en sådär 55 minuter.

Jag har stillat min oro. Kroppen svarade som förväntat - "ge mig bara lite mer lugn och ro så kommer det hela ordna sig, säger den".

Stockholm vaknar

Se Solna centrum och sedan dö

2011-05-19T09:25:00.000+02:00

Helt otroligt, men jag lyckades ta mig till Solna centrum två gånger igår kväll. Jag är nog inte gjord för att ta mig fram i SLs nät. Försjunken i nån löparblogg missade jag Västra Skogen där jag skulle byta tunnelbana mot Sundbyberg och vaknade istället upp i Solna Centrum.

Tog mig ändå rätt snabbt tillbaka till Västra Skogen och där stod tunnelbanetåget mot Hjulsta just inne. Tyckte jag att det stod på skylten när jag kastade mig in i närmaste vagn och myste av välbehag över att ha hunnit in innan dörrarna slog igen. Men vid nästa station var väggarna återigen misstänkt röda och för andra gången inom loppet av 8 minuter klev jag av vid Solna centrum.

Hur vimsig får man bli?

Brorsan har beslutat sig för att inte genomföra Göteborgsvarvet i år och då gör jag inte det heller. Istället fortsätter uppladdningen inför maran. Jag har känt mig ovanligt trött och seg efter långpasset förra veckan. Har ingen geist. Dessutom krånglar baklåret lite så jag tar det lite lugnare när det gäller löpningen.

Jag förmodar att det är en helt naturlig reaktion på de senaste månadernas ökade träningsmängd och oroar mig inte alltför mycket över formen. Den kommer vara på topp den 28e.

Dagens hemfärd liknade snigelns irrfärd

Skratta bör man

2011-05-16T20:30:00.004+02:00

Idag slog vi flams-rekord på jobbet när vi kollade in det här klippet. Skrattade så vi kiknade. Det gjorde gott....

(Kom ihåg att sätta igång ljudet)

Snabbare än vinden

2011-05-15T20:39:00.004+02:00

Efter alla dessa år som superamatörcyklist har jag nu börjat flukta på cykelsporten och måste erkänna att jag fortfarande inte förstår särskilt mycket av den. Varken av sättet att träna eller tävla. Men jag har blivit helt betagen i klädseln.

Det är sååå snyggt och coolt!!! Stora, feta bokstäver över benen, magen och ryggen, ja varenda möjlig del av kroppen. Värsta Formel 1-känslan. Jag vill också ha såna kläder! Fast som löpare. Shit, vad snabb jag skulle vara! Vem vill sponsra mig?

Veckans träning v 19
Cykling = 6 mil
Löpning = 37 km

Totalt 7 timmars träning

Bilder lånade från nätet

Statistik, statistik och förbannad lögn

2011-05-14T18:16:00.001+02:00

Ledsen att behöva tråka ut med ännu mer inför-marathon-tjat, men det är liksom den perioden på året just nu. Uppladdningen är i full gång...

Hur som, jag roade mig med att kolla i en omvandlingtabell på http://www.runningforfitness.org/calc/racepaces/rp hur snabbt jag kan tänkas springa loppet och fick fram följande variationer beräknade utefter mina senaste resultat på olika tävlingar.

Löpbandslöpet: 1 mil på 50 minuter (löpband som sagt var)
Ger sluttiden 3:51:39 (det går aldrig skulle jag säga..)

Xtreme Running: 15 km på 88:42 (GALET backig terräng)
Ger sluttiden 4:27:31 (mao 1 minut sämre än personbästa på distansen)

Två sjöar runt: 16,7 km på 1:29:34
Ger sluttiden 4:08:28 (se där, nu börjar det likna något)

Stockholm halvmara: 21 km på 1:56:58
Ger sluttiden 4:06:13 (kanske, kanske att det ändå finns en chans)

Sen så har jag ju två marathonstarter att väga in; förra årets Stockholm marathon på 5:13:30 och Ålands marathon 4:26:33.

Vad säger nu detta?

Ingenting skulle jag säga! Enligt normalfördelningskurvan är det troligt att jag kommer i mål någonstans mellan 4:06 och 4:30. Det finns en yttepyttechans att komma under 4 timmar och en lika liten risk att springa långsammare än 4:30. Men sen så har man ju det riktiga livet att ta hänsyn till och där kan allt hända. Om fjorton dagar vet vi.

Vardagsäventyr

2011-05-11T14:04:00.003+02:00

Vad skönt det är när man inte har bråttom! Särskilt när man ska ut på äventyr i SLs bussnät.

I morse var en sådan morgon. Jag skulle vara på möte först vid halv-9 och hade en ocean av tid för morgonbestyren och transport till jobbet. Cykeln stod ju på jobbet så jag tog mig till busshållplatsen helt på känn och kom två minuter efter att bussen gått. Såg fram emot en väntan på nästa buss, men kom på att jag glömt en grej hemma och tänkte att jag skulle hinna fram och tillbaka på de 8 minuter som var kvar tills den skulle komma.

När jag kom tillbaka med två minuters marginal enligt tabellen hade bussen redan gått. Konstaterade lugnt för mig själv att det var tokigt av mig att ha glömt att tidtabellen för buss 113 inte gäller och satte mig förnöjt ned på bänken och väntade i en kvart på nästa buss.

Passade på att lyssna till podsändningen från Rune Larsson som just nu springer genom Europa tillsammans med Susanne Johansson och fick höra att de nu är i Frankrike, att vädret är bra och att han behöver en ny innerslang till "Gudrun" - deras babyjogger.

Läste också bloggen för Tour d´Afrique, gänget som cyklar genom Afrika och som går i mål på fredag. De hade å sin sida haft regn av modell herrejösses och fått cykla på overkligt leriga vägar. Tänk att de snart är framme, efter 4 månader och 1200 mils cyklande från Kairo till Kapstaden.

En till som ska ut på äventyr är Josefin. Hon tänker springa Gotland runt på en månad med start i slutet av maj. Följ hennes blogg här, det kommer jag göra.

Själv kom jag i alla fall så småningom till jobbet, även om mitt lilla äventyr inte på långa vägar var lika spännande som Runes eller de andras. Noterade återigen att det tar dubbelt så lång tid att ta sig kommunalt till jobbet jämfört med att cykla. Men i morse gjorde det ingenting, för jag hade verkligen inte bråttom.

Långpass på en tisdag

2011-05-10T21:28:00.004+02:00

Vilka dagar vi har!! Solen vräker ner. Idag var det dags att ta igen helgens utblivna långpass, oavsett vad termometerna visade. Senast jag sprang i sån värme var väl i somras tror jag. Me like!!

Gav mig iväg från jobbet mycket målmedveten. Inget fick komma emellan och jag sprang utåt Djurgården och Blockhusudden, sen via Djurgårdsbrunn tillbaka till jobbet. 13 km gick i ett kick. Nemas problemas. Kände mig stark.

Steppade in på jobbet och drack dricka, stretchade och bytte strumpor. De jag fick med mig idag var inte bra. Det brände under fötterna, men som tur var hade jag några andra att dra på i halvlek.

Gav mig ut i solen igen, energifylld, tryckte igång musiken och sprang via Gamla stan runt Riddarfjärden. Vi Västerbron började det ta emot. Köpte en dricka på Preem-macken på Norrmälarstrand och fyllde på vattenflaskan, stretchade baklåren. De dumma skink-snörena trilskas, särskilt på höger bakben.

Nu var det ändå "inte så långt kvar", 8 km och vägen är så invand att jag kan varenda sten. Det är faktiskt en stor fördel när tröttheten och smärtan kryper inpå. Idag sprang jag helt utan brådska och tänkte att det får ta precis hur lång tid som helst. Även om jag hade åkremsan i fickan ville jag inte bryta och ta tunnelbanan hem.

Kämpade på, stannade och stretchade vid Pampas och började dela in resterande 5 km i kortare etapper. Bara fram till "sit-ups-bänken", upp för backen, upp för nästa backe, fram till de nybyggda husen. Där tillät jag mig att lägga av och gå den sista kilometerna hem. Ringde brorsan för att få mentalt stöd. Gjorde ont i benen som kändes väldigt likt växtvärk kom jag på.

Kunde inte bara stanna upp härhemma utan satte mig en stund på motionscykeln för att trampa ur det värsta. Tog en lång, lång stretch, la mig på golvet och slängde upp benen mot en vägg och låg så i 10 minuter. Det började kännas bättre och efter en varm dusch och lite insmörjning med ormsalva är benen rätt ok igen.

Men det var inte ok att trampa mitt på A-brunnen på Norrmälarstrand. Inte kunde jag väga upp det med att trampa på en K-brunn heller, för jag såg inte en endaste en på hela vägen hem.

Stockholms vackraste utsikt

En helg i solstolen

2011-05-08T20:24:00.001+02:00

Partaja och träna för marathon går inte ihop. Men kul hade jag i fredags när jag träffade brudarna i "mammagruppen", vi som nyblivna mammor totades ihop på barnavårdscentralen för en sådär 17 år sedan. Då med småbebisar på armen, nu med nästan vuxna män och kvinnor i våra hem. Fortfarande kan vi prata hur mycket som helst om våra barn med varandra. Och då menar jag verkligen hur mycket som helst. Det går liksom inte att hejda och skulle säkert vara helt olidligt att behöva lyssna på för en utomstående.

Fast gårdagens huvudvärk kunde jag ha varit utan. Tremilaren som jag planerat för tidigare i veckan transformerades till en tretimmars vila i solstolen. Faktiskt inte helt fel med tanke på vädret och även idag kände jag mer för att bättra på solbrännan än sluttiden på maran. Jag har ingen pli på mig!!

Nä, nu får det helt enkelt vara färdigvilat. Det börjar bli dags att bränna av det sista långpasset och så få till några pass på löpbandet efter det för att få upp farten igen. Sen kan jag vila några dagar innan maran. Bara tre veckor kvar nu....

Veckans träning v 18
Cykling = 4,5 mil
Löpning = 1,5 mil

Totalt knappt 5 timmar

Bra pass och bra pass

2011-05-05T21:49:00.004+02:00

Jag vet inte vilka träningspass som jag mår bäst av; de som går så otroligt bra, då allt stämmer och jag strålar som en sol efteråt, känner mig stark och oövervinnlig eller de som går så otroligt dåligt, de superkämpiga, smärtsamma då jag får anamma all min kraft för att genomföra passet, men som efteråt ger en enorm tillfredsställelse av att ha orkat göra?

Kanske finns det inget motsatsförhållande mellan dem, de gör gott båda två.

I tisdags var det urtufft att ta sig runt Xtremen. Kroppen protesterade, psyket ställde obekväma frågor och regnet hängde i luften. Jag var på väg att ge upp redan vid 4 km och igen vid 7, men vid 8 km lossnade det och kändes lite bättre. De tappra funktionärerna bjöd på dricka vid 5 och 10 km och det var toppen att få i sig lite energi. Till slut kom jag ändå i mål och kände mig så otroligt nöjd med det. Tiden talade sitt tydliga språk, det gick 5 minuter saktare än förra gången (93.30 mot 88.42) men strunt samma, tiden var inte viktig i tisdags. Jag fick vara utomhus en stund och jag fick springa.

Annat var det i måndags när jag grymt stark körde boxningspasset och till och med hoppade upphoppen snabbare än vår superdupertränare. Inte för att han visste att vi tävlade, men jag kunde inte annat än småle av stolthet där jag studsade upp och ner i bortre hörnet av träningssalen. Han klådde mig å andra sidan som vanligt i armhävningar.... Efteråt snackade jag med min sparringpartner och hon kommenterade att jag verkade vara i bra form jämfört med tidigare och jag slickade i mig berömmet som en katt.

Två pass på varsin sida av bra-dåligt-skalan, men som tillsammans gör helheten. Vill inte vara utan något av dem.

En helt igenom sann historia

2011-05-03T08:16:00.001+02:00

För ett tag sedan skrev jag några inlägg med tips om hur man kan komma igång och träna, kolla in första delen här.

Marie, min tidigare kollega, var ett hopplöst soffpotatis-fall, men en dag klev hon upp ur soffan och tog sig till gymmet. Jag bad henne skriva hur det gick till och varsågod, här kommer hennes historia:

Jag hade ett gymkort på Word Class när jag var 15 år. Då var jag aerobics-brutta i ungefär 1 år innan jag tröttnade. Nästa gång jag köpte ett gymkort var på Sats - 10 år senare. Under de här åren var jag näst intill orörlig: jag gillar inte friluftsliv, åker alltid buss eller tunnelbana istället för att promenera och är oerhört ointresserad av allt som har med sport och träning att göra.

När jag närmade mig 25 umgicks jag mycket med två nära vänner som tränade flera gånger i veckan på Sats och efter MYCKET övertalning gick jag med på att testa en sådan "pröva-på"-vecka. Mitt krav var att det skulle vara enkla pass utan styrka och att jag kunde ha träningskläderna från gympan i högstadiet på mig...men så gick vi dit! En lugn söndagseftermiddag klarade jag mig igenom ett afropass och det gick bättre än väntat - jag varken ramlade ihop av trötthet eller av uttråkning efteråt och det var en otroligt skön känsla. Samma vecka gick jag själv på aerobics och lugna yogaaktiga pass. Mest för att jag kände att det var nu eller aldrig.

När prova på-veckan var slut stod jag på Sats Medborgarplatsen och köpte ett gymkort med ett års bindningstid utan att blinka. Jag tänkte att nu gäller det! Om jag inte börjar träna nu kommer jag aldrig göra det. Och jag visste ju att NÅGON GÅNG måste man ta tag i det. Någon gång måste jag inse att jag måste bli starkare och få bättre flås. Jag var ju i den mest otränade form en 25-åring kunde vara i.

När mitt gymkort var köpt gick jag och köpte nya träningsoutfits, komplett med väska och skor och alles. Det måste man unna sig, högstadiekläderna är inte särskilt kul för motivationen. Believe it or not, jag har tränat sedan dess regelbundet i snart 2 år!! Det viktigaste för mig har alltid varit att jag inte har stora mål hängande över mig: mitt mål är att träna. Punkt slut. Sen om det blir en eller fyra gånger i veckan spelar ingen roll, målet är att ta mig tid till att gå till gymmet.

Det som hjälpte mig mycket i början var att jag stämde träff med kompisar på gymmet för att gå på vissa pass, ex samma pass varje onsdag. Då måste man ta sig dit! Det är mitt bästa tips, se till att ha någon som väntar på dig på gymmet för då kan man inte värja sig.

Ett annat tips är att inte ha en massa mål om viktnedgång ex, eller "nu ska jag köra 3 pass i veckan" - sånt funkar bara i två veckor. Det kommer alltid finnas annat att göra och då är det bra att känna att så länge man kommer till träningen åtminstone en dag i veckan så är det fine det med.

Ytterligare en grej är att alltid ha träningskläderna på jobbet. Eller om de är hemma: se till att byta om på en gång - då blir man sugen på att sticka iväg.

Till sist tror jag att man måste inse att det inte spelar någon roll vilka ursäkter man hittar på: det är viktigt att röra på sig! Jag insåg det och äter fortfarande en massa godis och är en soffpotatis många kvällar men - jag tränar mellan godispåsarna och är sjukt nöjd med det=)

Hälsningar
Marie

Fd soffpotatis

Cykelidioter

2011-05-02T10:46:00.005+02:00

Snacka om att det är mera folk ute och går, springer och cyklar nu jämfört med för några veckor sedan. Det är ju bra för folkhälsan men det blir lite trängre på cykelbanorna vilket en del medcyklister irriterar sig på.

I onsdags såg jag en sån där cykel-idiot som får mig att ilskna till något alldeles vansinnigt. Jag stod vid ett av Stockholms mesta övergångsställe och inväntade grön gubbe. Vi var säkert 30-40 pers på båda sidor och på mittenrefugen som stod och inväntade grön gubbe. Det är nåt alldeles extra det där med att stå och vänta på grön gubbe. Ibland går det bara inte att stå still, utan man passar på att smita över när det blivit tomt på vägbanan.

Vi var några stycken på min sida som var på väg att ta ett kliv framåt när vi plötsligt såg en liten grön fartdåre komma rullandes mot övergångsstället. Eller rullandes och rullandes, han trampade så fort han bara kunde. Iförd full cykelmundering fällde han ner huvet och körde på. Jag fattade rätt snart vad som skulle hända med folket på andra sidan, men hann inte säga halv-7 innan han touchade några av dem som med fara för sina liv klev ut från den säkra mittrefugen.

Han tyckte säkert att han hade all rätt i världen att kunna braka på sådär, han hade ju ändå grönt sken. Problemet var bara att han inte syntes för dem som stod i mitten. De hade inte en chans att värja sig, helt omedvetna om att de snart skulle träffas av en kanonkula.

Nu gick det ändå bra, tjejen han körde på fick sig en mindre törn, men hade det varit min mamma istället, som har fått diskbråck och har förskräckligt ont i ryggen, hade det nog blivit en helt annan utgång.

Vem gjorde rätt och vem gjorde fel kan Rickard rättrådig fråga sig? Själv tycker jag att cyklisten gjorde mest fel. I Stockholmstrafiken måste alla hjälpas åt, oavsett om man har det gröna skenet på sin sida eller ej. Vi är ändå nästan 2 miljoner som ska ta oss fram här och det är en omöjlighet att alla gör rätt hela tiden, därför måste vi fördra varandra, vara snälla mot varandra. Även om det innebär att vi missar 10-12 sekunder i vår framfart.

Sen kan man stilla undra varför cyklar säljs utan ringklocka.

Veckans träning

2011-05-01T18:44:00.000+02:00

Inte blev det så värst mycket sprunget den här veckan inte. Bara en endaste ynka timme. Jag vågar inte tänka tanken att just den här veckans träning kanske är den som skulle göra hela skillnaden på maran. Att komma i mål på under fyra timmar istället för över.

Nej, istället har jag lyssnat på kroppen som varit trött efter förra veckans 2-timmars cykelpass och 3-timmars långpass. Det tar tid för kroppen att skyffla runt allt som behövs skyfflas runt och bygga nya muskler samtidigt som leder ska smörjas och naglar ska bli längre så jag ger den tid att hålla på med det.

Hade funderingar på att köra transportlöpning både tisdag, onsdag, torsdag och fredag, men orkade bara inte med det. Istället blev det cykelpendling och så morgonjoggen i torsdags. Och de 4,5 milen racercykling igår.

Fast jag känner mig inte så värst stressad faktiskt. Träningen har rullat på bra hittills och vila är inte att underskatta. Värre är det då med sjuklingarna som jag haft runtomkring mig hela veckan, både hemma och på jobbet. Måtte jag bara hålla mig på benen nu. Jag skulle inte palla med att bli förkyld nu när det är så nära.

Sen så var det det här med Mohammed och berget och vem skulle komma till vem. Eller i klarspråk brorsans träning och mitt coachande....

Det har kommit av sig. Synd, för det började ju så bra, men så flyttade han ytterligare några mil bort och har så mycket svårare att komma till mig och träna. Och jag har absolut inte möjlighet att åka till honom, så där står vi nu på varsitt håll och håller kontakten via telefon. Men det blir liksom inte samma grej. Han behöver verkligen nån som går brevid och manar på. Göteborgsvarvet hänger löst vill jag påstå och om inte han deltar så gör inte jag det heller.

Däremot är det glädjande att sonen kom igång tack vare de där träningstillfällena och han vill springa mer så i veckan tar vi nya tag och börjar om på nytt, nu när han äntligen har blivit frisk från förkylningen.

Och du - glöm nu inte Xtreme Running på tisdag. Ursvik 15 km terräng, start mellan 17-18.30. 50:- kostar kalaset. Hoppas vi ses.

Träning v 17
Cykel = 9,5 mil
Löpning = 1 mil

Totalt 5,5 timmars träning

Mera vår!!

Jag - en fartdåre?

2011-04-30T20:03:00.004+02:00

Idag var jag ute och luftade cykeln igen och det gick betydligt bättre den här gången eftersom jag kände till vägen exakt och kunde maxa efter behag. Det var riktigt roligt att köra på som en fartdåre. Trampade hej vilt i nedförsbackarna.

Jag är fortfarande imponerad över hur lättväxlad cykeln är. Det tar knappt en mikrosekund att byta växel vilket gör hela skillnaden för om uppförsbacken ska forceras med en glad eller sur cyklist på sadeln.

Tror faktiskt jag lyckades ta mig igenom alla växlarna och det var kul att känna att det fortfarande fanns kräm kvar i pedalerna även när det gick som allra fortast. Cykeln verkar ha potential att bli en riktig fartmaskin när jag känner mig redo för att köra snabbare.

Det är också en helt annan känsla att cykla på landsväg och kunna dra på så mycket man orkar jämfört med det något lugnare tempot man får ha i stan.

Kastbyar däremot är riktigt läskiga och såna fick jag rejäl respekt för idag. Även omsvischande bussar med efterföljande vinddrag skulle jag helst slippa. Bra då att hålla till i avkroken där det är glest mellan bussturerna.

Men lammungarna gick inte av för hackor. Jag var bara tvungen att stanna till ett tag och filma (och härma). Vad gulliga de är!!

Bä, bä, svarta lamm

Träning "pytt-i-panna"

2011-04-28T16:43:00.004+02:00

De olika träningsformerna jag ägnar mig åt är alla bra på sina egna vis och jag skulle inte vilja vara utan något av dem.

Cyklingen till och från jobbet är grundstommen i hela konditionsträningen och jag gillar verkligen att cykla! Det är aldrig svårt eller jobbigt att hoppa upp på cykeln. Bara det att få börja dagen med en stund utomhus är mycket värt. Lungorna får i sig frisk (?) luft och jag får en stund för mig själv innan det är dags att sätta igång dagens arbete. Ibland lyssnar jag på radio, ibland låter jag bara tankarna löpa. Ofta ser jag något särskilt som jag tar med mig under dagen. Cykelvägen in till stan är vacker och den är så gott som bilfri vilket gör den säker. Jag gillar att följa årstiderna och ibland ger mig vädrets makter något att kämpa mot.

Boxningen å andra sidan gör mig starkare och smidigare. Här är det fokusering som gäller. Mjölksyra, tempo. Bomber och granater. Fyrverkeri! Helt underbart och beroendeframkallande.

Löpningen till sist. Jag målar med hela palletten: långt-kort, inne-ute, platt-backigt, fort-långsamt, stad-skog, varmt-kallt, fint väder-fult väder, tystnad-hög volym. Tröttnar aldrig.

Imorse blev det en favoritjogg till jobbet och som vanligt när det gäller morgonlöpningen gör den mer gott för själen än för flåset. Och vilket väder sen! Man bockar och tackar.

Hon är MIN sa jag ju!!

The end

2011-04-26T15:49:00.004+02:00

Körde samma gamla filmrulle imorse igen...

Snacka om att de har fullt upp att göra där uppe på hjärnkontoret. Fast lite lagom mycket prestationsångest är alltid bra och fyller sitt syfte ur uppladdningssynpunkt. Det motsatta, att jag helt likgiltig skulle ställa mig på startlinjen hade varit tråkigt. Klart jag vill komma väl förberedd till Stockholm marathon och då menar jag inte bara väl förberedd ur träningssynpunkt utan också väl mentalt förberedd.

Den som vill se delar ur min morgonfilm kan titta in på den här länken där man får följa med ledarbilen runt banan.

Jag var ute i Kungsan på lunchen tidigare idag och där blommade körsbärsblommen som allra vackrast. Vilken skillnad mot hur det såg ut för bara några veckor sedan!

När jag tittar på bilderna ser jag att de faktiskt just exakt beskriver de motstridiga känslorna/tankarna jag har inombords när jag det gäller maran. Å ena sidan det glada, ljusa, vackra, framgångsrika och å andra sidan det svåra, tunga, gråa. Två sidor av samma mynt. Yin och yang om man så vill. Båda behövs, men från och med nu ska jag jobba mer med att tänka bra, positiva tankar och filmen ska äntligen få ett slut.

Det ska stå 3:59:56 på klockan när jag går i mål.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

THE END

Kungsan 26 april vs 1 april

Häng up

2011-04-24T20:09:00.004+02:00

Det börjar bli jobbigt nu. Djävligt jobbigt!!

Varför ska jag genomföra ännu ett marathon?

Kan nån vettig själ förklara varför?

Typ varje morgon är min första tanke hur målgången vid Stockholm marathon ser ut. Jag verkar lycklig, nästan grinfärdig. Möjligen patetisk - men definitivt starkare än förra året.

Bror min har förhoppningsvis kunnat cykla med mig runt hela maran, precis som förra året och har hunnit kasta sig från cykeln till en av sittplatserna på Stockholm stadium i lagom tid för att se mig korsa mållinjen.

Glädjetårar!

Ungefär där tar filmen slut. Hur fanken ska det gå? Jag har ingen aning. Fem veckor kvar. Imorrn bitti ser jag allt framför mig igen.

Träning v 16
Cykling = 5,5 mil
Löpning = 4 mil
Boxning = 1 timme

Totalt drygt 9 timmars träning

Premiärtur

2011-04-21T18:21:00.002+02:00

Jo, jag tänkte ju premiärcykla racern ut till landet igår. Premiärcyklade först in till jobbet och konstaterade nöjt att det här med att växla gick som en dans. Vilken skillnad ändå från min vanliga pålitliga pålle där växlingen kärvar lite och jag inte ids växla om jag inte behöver det nya växelläget mindre än 2-3 minuter.

På min fin-fina racer kunde jag växla om jag så bara behövde den högre eller lägre växeln några sekunder. Check på det alltså.

Men så blev det dags att rulla iväg de ca 7 milen ut till landet. En vägsträcka som jag åkt säkert tusen gånger i bil tidigare och som jag när jag åkt de senaste månaderna har kollat extra noga efter vägalternativ för cykeln.

Kollade också med brorsan hur man skulle ta sig ut ur stan bort mot Skogås där han bor och fick alla höger- och vänstersvängar, under och över broar förklarat för mig. Det visade sig ändå vara svårt att hitta rätt och skyltningen hade definitivt mycket övrigt att önska. Redan vid Sandsborg fick jag fråga om vägen.

Tråcklade mig förbi Farsta, Trångsund och Skogås och kom sen till Länna. Jag hade tänkt följa Nynäsleden men här gjorde jag ett big mistake och hamnade efter mycket krångel och cyklandes fram- och tillbaka letandes efter rätt väg, på Nynäsleden norröver. Fast det fattade jag inte då utan rätt vad det var stod jag ute i tjottahejti och fick punktering. Det blev droppen och jag ringde akutbilen som fick komma och plocka upp mig.

Det kan kanske vara bra att lära sig saker den hårda vägen, och idag har jag för första gången i livet lagat en punka. Det var inte svårt. Dessutom har jag utrustat cykeln med en liten pump. Ska också köpa en ringklocka, fram- och baklyse och en behållare för drickaflaskan. Sen är det bara att köra så det ryker.

XTreme running 19 april

2011-04-19T20:28:00.007+02:00

"Jag är ingen löpare", tänkte jag där i spåret, när den ena hinden efter den andra passerade mig. På sin höjd kanske en löpar-wanna-be men jag kommer aldrig bli som dem, så lätta i steget, så långa och smärta och med sånt enastående flås. Killar som springer tävling är något alldeles extra. De vet verkligen hur man ska ta ut sig till max. Inte väjer de för lervällingen heller. Rätt igenom geggan springer de och tjänar 1-2 sekunder på det.

Det var en fin dag för XTreme Running, min favorittävling. Till och med solen sken och när även jag lyckades komma ikapp och springa om tre medlöpare kändes det genast mycket bättre därinne i tävlingssjälen och jag släppte funderingarna på huruvida jag är en löpare eller inte. Klart jag är en löpare - om än förvillande likt ett diesellok.

Allt stämde idag och det blev en toppenrunda. Benen var så otroligt starka. Hörde någon efter målgång säga till kompisen att han kände sig stabil och just det ordet passade bra in på mig idag. Jag var stabil. Uppladdningen med tunnbrödrulle och räksallad till lunch verkade också vara en hit, några knäckemackor, lite frukt och en halv kexchoklad innan start gav perfekt energi och jag fick inte en endaste dipp på hela loppet. Till och med solen sken som sagt, trots det var det kallt i skogen och jag var glad att jag hade med mig min fula mössa som jag kunde ta på och av, allt efter behag.

Den exakta tiden har jag inte än, den anslås på nätet imorgon, men jag gissar på att det blev nästan exakt 90 minuter. 90 minuter och en massa kraft kvar. Det bådar gott inför maran. Om två veckor är det dags igen. Hänger du med?

En kväll i Ursvik

Mot Blåkulla

2011-04-17T20:35:00.007+02:00

Vilken underbar dag det varit idag. Plötslig fick vi sommarvärme. Jag har inte gjort många knop utan har mest legat raklång på solstolen och fångat solstrålar. Har låtit kroppen bygga muskler. De som förstår sig på det här säger ju att det är under vilan man blir stark. Shit, vad jag gillar att vila.

Veckan har annars mest bestått av cykling till och från jobbet. Långpasset från förra söndagen har funnits kvar i kroppen och jag har inte lyckats övertala alla i 3-klaven (jag, kroppen och Teresia) om att vi skulle springa så mycket mer än vi gjort den här veckan , vilket var 8 km på löpband i tisdags och 13 km igår. Men jag känner tillförsikt inför maran och det rullar på enligt plan. Jag prioriterar de jättelånga passen nu, men för att palla de så behövs det rejält med vila mellan löppassen.

Brorsan fick en svacka i veckan och dök inte upp till träningen i torsdags men jag hoppas han kommer igen till veckan som kommer.

Påsken ger ju möjlighet till ett mini-träningsläger och själv tänker jag ta ut min nya racer som stått och frustat länge nog nu därhemma och känna på hur den egentligen uppför sig på vägen. Det blir en långcykling till landet på onsdag, i lagom tid tills det är dags att ge sig av till Blåkulla.

Måtte katten vara på plats så jag får med honom på kvasten. Men var sjutton har jag nu ställt kaffekannan?

Veckans träning v 15
Cykling 4x2,5 mil = 10 mil
Löpning = 2,1 mil (8 km + 13 km)

Sammanlagt 7,5 timmes träning

Hellre löpband än tunnelbana

2011-04-13T19:05:00.005+02:00

Ibland när jag åker tunnelbanan hem blir jag åksjuk. Idag var en sådan dag. Det är sjukt jobbigt när det händer och dessutom omöjligt att förutse innan jag kliver ombord. Vissa dagar känner jag inget alls medan det andra dagar knappt går att genomföra den 14 minuter långa färden från Kungsträdgården till Sundbyberg.

Dessa dagar kliver jag ombord som fullt frisk, men krymper ihop mer och mer för varje station, bleknar, blir tvungen att klä av mig så mycket anständigheten tillåter, försöker fokusera på annat än illamåendet och yrseln som sveper om mig innan jag äntligen kommit fram och äntligen kommer ifrån tortyren, fullständigt nedbruten, försvagad och eländig.

Det enda som snurrar i huvudet dessa gånger är att hålla blicken still och försöka klara en sekund till. En sekund till. En sekund till. Snart framme, en sekund till, snart framme.

Faktiskt är det väldigt likt fokuseringen när jag kör fartökning på löpbandet, som igår t ex. Jag fegar fortfarande med att drämma till med ett rejält intervallpass, men vågade ta i lite mer än vanligt igår. Började med sedvanlig fartökning var femte minut. Utgick från 10,5 km/h, därefter ökade jag farten till 11, 11,5, 12 och 12,5. Där vid 25 minuter tog jag en minuts gåvila och klämde sen i med 13 i 4 minuter.

Mellan 30-40 minuter gjorde jag sen en ny grej och körde dryga en-minutare i ett snabbare och snabbare tempo med en minuts gåvila mellan. Den sista minuten kom jag upp i hiskeliga 14,5 km/h vilket är det snabbaste jag nånsin kört i. Pulsen steg och jag fick fokusera allt vad jag kunde för att komma igenom intervallerna.

Det gällde verkligen att hålla blicken på golvfläcken ca 10 meter framför och så räknade jag. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20. Check på skärmen, en halv minut avverkad, en halv minut kvar. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 ,11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 20. Phu! Vila 60 sekunder. Sen på´t igen och fortsätta räkna. Inte titta ett endaste dugg på TV-skärmen och försöka förstå vem som är vem i Hem till gården. Tillbaka med blicken på golvet och räkna, räkna, räkna.

Och visst höll det, jag kom ända fram, svettig och mör i benen javisst, men med känslan av att vara stark som en oxe. Så långt det bara går från vraket som idag kröp av tunnelbanan i Sundbyberg.

Bra jobbat!

2011-04-10T21:23:00.007+02:00

Eget beröm luktar illa heter det ju men jag måste få ge mig själv lite beröm idag. Det gick riktigt, riktigt bra att springa 2a varvet på maran.

De tänkta 25 kilometrarna genom Stockholm blev till slut 26,5 eftersom bron vid Djurgårdsbrunn visade sig vara under reparation och stängd för både bilar och fotgängare. Det blev till att ta sig över kanalen knappt en kilometer längre bort istället.

Solen sken och folk flanerade. Dagen till ära sprang jag varvet motsols med start från jobbet som ligger strategiskt vid Normalmstorg.

Jag sprang på utan större koll på tid och kilometrar. Försökte vara i nuet istället för att tänka på hur långt det var kvar. Stannade till och köpte dricka några gånger och tuggade på kexchokladen jag hade med mig. Det var smart att fylla på med energi redan från 6 km. Jag kände mig stark nästan hela vägen. Först på Södermälarstrand med 23 km i benen började kroppen streta emot men ändå inte tillräckligt för att jag skulle vika ned mig. Det var betydligt värre för två veckor sedan då jag fick totalt soppatorsk.

Sen var jag framme vid jobbet igen, stretchade en lång stund och bytte till torra kläder innan jag hoppade upp på cykeln, som stod kvar där sen i fredags och cyklade hem. Det var ett riktigt bra drag att cykla stelheten ur benen och jag kände mig rätt fräsch trots allt när jag kom hem.

En klapp på axeln till mig alltså och jag känner mig supernöjd med dagens träning.

Träning v 14
Cykling = 7 mil
Löpning = 4,5 mil
Boxning = 1 timme

Totalt 9 timmars träning

Stockholm by running

Paris marathon - bonne chance!

2011-04-09T20:05:00.008+02:00

Under några veckor i höstas lekte jag med tanken på att anmäla mig till Paris marathon. Jag var inne på deras sajt många gånger, funderade, kollade igen, läste på om bansträckningen, drömde om en start. Kollade med familjen att de ville åka med och hejja på mig. Via Blocket hittade jag en svensk som hyrde ut sin lägenhet i Paris och jag kontaktade honom för att höra om vi kunde hyra den i anslutning till loppet. Kollade flygpriset på Ryanair.

Lite bränd efter Stockholmsmaran tänkte jag att det skulle vara bättre att springa någon annan mara tidigare på våren och skippa Stockholm i år. På det viset skulle jag också kunna satsa hårdare på att göra en bra tid på Göteborgsvarvet och sen kunna ägna sista månaden innan Vätternrundan åt att cykla riktigt mycket istället för att trötta ut mig med en mara i slutet av maj.

När jag väl hade bestämt mig för att anmäla mig var loppet tråkigt nog fullbokat. Så nesligt.

8:45 imorgon bitti går startskottet för de 40000 som har anmält sig. Gissa om jag hade velat vara en av dem. Nu blir det andra varvet på Stockholm marathon för min del istället. 25 km Stockholms-sightseeing. Det blir bra det med.

Löparglädje

2011-04-06T21:29:00.005+02:00

Ibland får man jobba lite extra med sig själv. Det sitter en liten kärringen-mot-strömmen-gumma därinne som inte vill springa, som inte vill byta om, utan som på enklaste vis vill teleportera sig hem från arbetsplatsen efter jobbet.

Rätt vad det var stod jag där med cykelkläderna i handen och tänkte ta den något enklare cyklingen hem istället för den inplanerade löpningen. Måndagens boxningspass kändes fortfarande i benen och gumman tyckte inte vi skulle fresta på dem mer, men tji fick hon, för som tur var ändrade jag mig och drog på mig löparkläderna istället.

Vilket löppass det blev! Starka ben, lagom tempo och en fulländad känsla. Kunde inte ha blivit bättre. Verkligen ett pass när löpning är som bäst.

Imorrn rullar "cirkus brorsan" vidare då det är dags för veckans gå/lufs-pass med bror min. Han säger att han legat i lite extra under veckan som gått och det ska bli kul att se vilka framsteg han gjort.

Årets upplaga av Xtreme Running

2011-04-04T13:23:00.005+02:00

Tjoho!! Stockholms gator är sopade! Det är det säkraste vårtecknet alla kategorier så nu får det vara slut på grå-trist-kallt-snö-gnället. Jag vill inte höra en enda klagan till om det. Har vi en deal?

Såg att Sundbybergs IK har lagt upp sin inbjudan till min favorittävling Xtreme Running i Ursvik. Eller tävling och tävling då rå, kanske inte så mycket för min del eftersom jag är så långsam, men de andra deltagarna är supersnabba och taggade. Själv tycker jag att arrangemanget är så genomsympatiskt att jag bara måste dit och springa.

Årets datum är: 19 april, 3 maj, 17 maj, 31 maj, 14 juni, 9 aug och 23 aug, med avslutande final den 7 sept. Starten sker flygande mellan 17 och 18.30, man kan alltså starta när som helst under den tiden. Banan mäter 15 km terräng. Ute i skogen finns två vätskekontroller. Loppet kostar 50 kr. Om allt stämmer springer jag i alla fall de två första datumen, sen får jag se hur jag gör.

Läs mer här om hur det gick förra året. Så här i backspegeln var det kanske inte så smart att starta den dagen. Men siktet var ju inställt, viljan var stark och vem klarar i det läget att lyssna på kroppens signaler? Inte gjorde jag det i alla fall. Nåt positiv kom det ur det i alla fall och det är att det i år bara kan gå bättre.

Marathontankar

2011-04-03T21:25:00.013+02:00

Strejken fortsätter, inget springande idag heller. Förutom 5-6 grader varmt kräver jag nu också solsken!

Fast när man sitter strejkvakt får man ju tid att tänka en hel del och mina tankar dras mot Stockholm marathon. Det är inte så jättelångt kvar, knappt två månader och jag måste hitta 26 minuter någonstans för att komma under 4 timmar. Vad har jag för erfarenheter att gå på?

Två marathonstarter med rätt så olika förutsättningar. Dels Stockholm marahon med runt 20 000 startande, trasig men rätt ok väder jämfört med åren innan som bjudit på rena Greklandsvärmen. Dels Ålands marathon, knappt 200 löpare på startlinjen, en grådaskig dag i slutet av oktober med en lätt nedkylande motvind de sista två milen.

Tidsmässigt gick Åland bättre än Stockholm och jag har följande noteringar att gå på:

* Passerade 1 mil efter 57 minuter - bra fart för att vara marathon.
* Halvvägs efter 2:03 minuter - fortfarande ok.
* Tredje milen klockades 2:56 - riktigt bra fart, fortfarande hägrade 4-timmarsgränsen
* Fyra mil klockades på 4:10 - Mycket hände under den här milen, jag gick lite in i koma, fick tunnelseende och upplevde runners high för första gången. Kämpade mig verkligen igenom milen, gick en del, åt mycket Toblerone.
* De sista två kilometrarna tog 16 minuter.
På Stockholm-maran tog de två sista kilometrarna 22 minuter. 22 minuter!!! En bebis kryper snabbare.

Tittar man helt krasst på det här så borde det finnas en del minutrar att hämta. Det här är vad jag har att labba med:
1a milen - 54 minuter
2a milen - 55 minuter
3e milen - 58 minuter
4e milen - 59 minuter
sista 2 km - 14 minuter

Just för tillfället tänker jag att det kanske är bäst att ta hjälp av en farthållare under loppet, så slipper jag tänka så mycket själv på vilken fart jag ska hålla. Bara att rätta in sig i ledet liksom och slå på autopiloten.

Men det blir inga rekord utan träning så imorrn får jag allt ta mig samman igen och sätta igång maskineriet. Om solen skiner och veckan blir som jag vill så blir träningen så här:
Måndag: cykel 2,5 mil + 1 timmes boxning
Tisdag: vila
Onsdag: cykel 1,5 mil + löpning 1 mil + "löpning" med brorsan 6,7 km
Torsdag: löpning 1 mil + cykling 1 mil
Fredag: vila
Lördag: 2,5 mils löpning
Söndag: vila
Totalt 8 timmars träning + drygt en timmes promenad/lufsning

Träning v 13
Boxning = 1 timme

Totalt 1 timmes träning

Strejk!

2011-04-02T18:56:00.005+02:00

Jag träningsstrejkar! Nu har min andra halva fått nog, hon den kombinerade partypinglan och latmasken. Senaste veckans usla väder har fått motivationen att dala. Det i kombination med förra söndagens långpass med påföljande mörhet i kroppen, toppat med några annorlunda arbetsdagar då jag inte kunnat komma cykelsvettig till jobbet, after work i torsdags och en teaterföreställning igår, har gjort att jag endast och enkom lyckats skrapa ihop en enda träningstimme hittills, och det var boxningen i måndags kväll.

Hade jag istället varit förkyld en vecka hade jag antagligen varit superstressad över den uteblivna träningen, men eftersom jag känner mig rätt så säker i mitt träningssinne kostar jag på mig att vara obstinat.

NÄ, NU KRÄVER JAG VÅR och jag reser mig inte ur soffan förrän termometern visar åtminstone 5-6 plusgrader på morgonkvisten. Är det för mycket begärt???

1 april

2011-04-01T09:50:00.007+02:00

Vilken tur att det är första april idag, för då är ju vädret bara på skämt.

Det är inte alls så här:

Utan såhär:

Steg för steg

2011-03-30T22:03:00.005+02:00

Idag körde jag andra passet med brorsan. Jag lovar - utan mig hade han aldrig genomfört det.

Men, nu stod terriern i hallen och väntade på honom och han gavs ingen chans att klara sig undan. Trots att han inte hade några träningskläder med sig! Svamlade om att han skulle ha köpt några nya på vägen men att det inte fanns några i hans storlek. Tur att det fanns resurser att tillgå i makens klädlåda. Så ut och iväg, även den här onsdagen med sällskap av sonen, som tröttnade rätt snart på snigelfarten och sprang före i sitt eget tempo.

Det var en tung dag för en tung kropp och vi fick stanna och vila rätt så ofta. Men jag tycker nog ändå att det gick lite, lite bättre än förra gången. Han sprang några fler steg och kom igång riktigt bra mot slutet. Efteråt var han riktigt nöjd och det är det som är det viktigaste i det här skedet. Det gör att han kommer tillbaka nästa onsdag igen.

Man får ta en sak i sänder när man ska förflytta berg så till nästa gång har han i läxa att komma ombytt. Terriern är ingen terrier längre utan en snäll labrador.

Onsdagkväll i Bromma